Ligger nerbäddad - igen. Bara en månad sedan sist. Halsinfektion - igen. Tråkigt.

Har börjat nya jobbet. Intressant. En del frågetecken väntar dock på att rätas ut till utropstecken fortfarande.

Ja.

Har inte mer att säga just nu.

Länge sedan jag skrev nu. Jag har haft annat för mig. Sökt jobb. Många jobb. Det är ett heltidsarbete att söka jobb. Jag deltager i seminarium på Arbetsförmedlingen om "Kreativt jobbsökande", "Pimpa ditt CV" och "Anställningsintervjun - hur du lyckas". Intressanta föredrag allihop, men inte mycket nytt. Jag har ju en mamma som är arbetsförmedlare och är sedan barnsben indoktrinerad med all den information som de tillhandahåller på de där seminarierna. Men jag går dit ändå - alltid kan man lära sig något nytt. Om inte annat om sina fellow seminariedeltagare som i vissa fall har slagit rekord i dumma frågor, men även i sällsynta fall glimmat till och faktiskt gett mig de där idéerna för att ta jobbsökandet till en ny nivå.

Som tjejen som sökt anställning hos Lager157 som jeansansvarig. Istället för traditionell ansökan, knåpade hon ihop ett par jeans i minatyr på en minigalge, satte på en etikett med texten: "Här är er nya jeansansvarig. Namn, telefonnummer, hemsidesadress" och postade. Jätterolig idé. Den kan kanske inte omsättas till sökande av administrativa tjänster. Man vill ju inte gärna posta en räknemaskin med namn och telefonnummer på slagremsan.... Men ändå.

Jag är intressant för en arbetsgivare som jag sökt jobb hos. Jag har genomgått två personlighetstester och inte mindre än fyra intervjuer hos detta företag. Jag måste ge dem cred för att de är grundliga. Med rätta - jag menar, det är dyrt att felanställa. Fast det känns lite over-kill för den tjänst jag söker. Om arbetsgivare idag är så här grundliga, hur skulle det inte vara att söka jobb på - säg - Säpo?

Igår kväll proppade jag min förkylda kropp full med febernedsättande, halstabletter och näsdroppar. Sedan åkte hela vår lilla familj för att gå på konsert med Mora Träsk.

Föreställningen var 50 minuter lång. (De längsta 50 minutrarna i mitt liv...) Hela konsertsalen var proppfull med ungar och medföljande föräldrar/morföräldrar/farföräldrar. En del av barnen var bara bebisar, men de flesta var nog i fyra-fem-årsåldern. Mora Träsk körde alla sina hits. Bäst respons fick Bä bä vita lamm i rocktakt, då absolout ALLA (utom jag då, med min såriga hals) skrålade med, till och med Lilla Grodan. Men Vilda... Hon satt större delen av konserten med ryggen mot scenen och studerade publiken. Trots Kloka Mannens uppmaningar: "Scenen är DÄRÅT!" så vände hon sig inte om. Hon gäspade med jämna mellanrum och var femte minut lutade hon sig in mot mig och frågade: "När är det slut?".

Egentligen borde jag kanske inte vara förvånad. Vilda har aldrig varit mycket för gruppaktiviteter. När hon var tre gick hon på danslekis. Danslekis går ut på att alla ungarna i gruppen gör som de blir tillsagda, det vill säga samma sak. När dansledaren uppmanar barnen att sätta sig i en cirkel så gör alla barnen det - utom Vilda. Hon sätter sig MITT I CIRKELN. När dansledaren säger till barnen: "Nu springer alla till den där väggen!" så gör alla det - UTOM VILDA. Hon tränar trappgång i en hörna. När alla barnen uppmanas att lägga sig ner och slappna av så gör alla barnen det - utom Vilda. Ja, ni fattar upplägget. Sådan har min Vilda alltid varit - lite egensinnig.

Vid ett tillfälle ungefär halvvägs in i konserten frågar Vilda mig: "Mamma, vem av dem är det som är Träsk?".

Lilla Grodan försökte hänga med i musiken och sjöng med och gjorde rörelser under nästan hela konserten. Ibland kroknade även hon dock, och tankade mammakärlek i mitt knä.

Succé? Hmmm... Kanske inte. Men döm om min förvåning i bilen på väg hem. Då säger Vilda: "Mamma, vad bra konserten var!".

Ibland blir man genuint förvånad.

Jag har gått och blivit förkyld. Har riktigt ont i halsen. När jag gapar och inspekterar ser det ut som att två illröda köttbullar med vita fläckar på flankerar hålet ner till halsen. Feber har jag haft också, två nätter nu. Man blir ju så trött, det är det värsta.

Vilda kommer hem i eftermiddag, hennes pappa ska åka till Tyskland. Det blir fjärde resan sedan nyår (Sälen, Åre, Egypten) på en Vilda-vecka för Vildas pappa. Vilda vill bo hos mamma nu, säger hon. Jag kan inte klandra henne. Jag vill också att hon ska bo hos mig. Men det vill inte hennes pappa.

Nåja, min anställning på Universitetet går mot sitt slut. Jag jagar nya jobb. Just nu ser det ljust ut, vi får se hur jag tycker det verkar nästa vecka. Det går upp och ner, det där.

Om jag mår bra ska hela familjen se Mora Träsk imorgon kväll. Det ser jag fram emot. Hoppas halsinfektionen ger sig, jag vill vara frisk!

Nästan varje morgon efterlämnar min kära make en liten ekivok hälsning till mig. Jag brukar se den på diskbänken när jag kommer hem från jobbet. Jag tar det som ett bevis på att han älskar mig.

Eller är det en elefant?

Grannens altantak rasade in strax före Tupperware-partyt nu ikväll. Snön från hustaket kom på glid och rasade med full kraft ner på altantaket. Sicken smäll! Både plasttak och bärande bjälkar knäcktes som sprött knäckebröd. På altandäcket ligger nu en salig röra av plastbitar, knäckta balkar och tre ton snö.

Var är våren?

Tupperwareparty... Det har en... sjuttiotalsklang över sig, eller hur? Har inte varit på Tupperwareparty på säkert fem år, men ikväll var det dags. Grannen sammankallade till mysig tillställning. Inget blev köpt för min egen del, men det var himla trevligt att se hur produkterna utvecklat sig sedan den tiden då jag sålde själv. Typ 1992 eller något...  Tiden går, minsann.

Har fått en månads förlängt på min tjänst på universitetet. Arbetar nu till veckan efter påsk och tar sedan ut min semester. Enligt personalchefen finns absolut ingen chans till återanställning för min del just nu. Jag är välkommen att söka igen längre fram, om jag är intresserad. Trist, men jag har i alla fall fått svart på vitt varför jag inte fått förlängt. Jag sökte aldrig vikariatstjänsterna ("ett antal"), utan endast de fasta tjänsterna ("ett antal"). Eftersom universitetet har en gräns för hur lång tid man måste varit vikarie/visstidsanställd innan man kan få fast anställning, och jag inte uppfyllde de kraven, så kunde jag inte komma ifråga för en fast tjänst. Eftersom jag inte sökt vikariaten, kunde jag inte komma ifråga för de tjänsterna. Sålunda blev jag helt utan tjänst.

Det känns lite underligt. I december fick jag mitt vikariat förlängt utan att söka någon tjänst överhuvudtaget. Hur gick det till, liksom?

Att två små månader kan göra sådan skillnad i hur personalavdelningen bedömer hur tjänster ska tillsättas, känns underligt. Men om det är ett steg för personalavdelningen att strama upp rutinerna kring anställning, så tycker jag det är bra. Ett gott initiativ som jag önskar dem all lycka med. Hoppas att ingen annan kommer i kläm på det sätt som jag upplever mig ha gjort.

Så... Här kommer en liten annons:

Kvinna i sina bästa år söker anställning. Egenskaper: Självgående, utredande, analyserande, ordentlig (på gränsen till pedant?), punktlig. Motto: "Var sak på sin plats" och "Skit in ger skit ut". Van att ha många bollar i luften. Exempel: Kan steka pannkakor, tala i telefon och torka snoriga näsor (minst två) samtidigt. Är bra på att hitta både sifferfel och grammatiska fel. Kuriosa: kan dansa orientalisk dans om ingen tittar på. Kan inte åka slalom, inte ens under pistolhot. (Förklaring till detta: skåning) Gillar choklad.

Svar till: Drömmen om den svenska tryggheten lever

Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är makens fölse'dag, hurra, hurra, hurra!

Jajamensan! Idag fyller min kärlek år. Det blir sång och tårta på sängen om en timme ungefär. Jag måste säga att jag är ganska nöjd med presenterna jag köpt.  Hoppas maken också blir nöjd med dem.

Jag sitter i soffan och är riktigt trött.

"Mamma trött?" frågar Lilla Grodan. Jag nickar. "Mmmm, mamma är trött. Jag ska lägga mig och sova som en gris" säger jag.

Lilla Grodan svarar lyckligt:

"Jag också sova! Du är en gris!"

Först ger man inte mig förlängt förordnande. När jag sedan berättar att jag tar ut min semester, flex och komp och slutar på fredag om en vecka, då kommer man på att det kanske inte var en så bra idé att inte ge mig förlängt förordnande. Nu vill man att jag arbetar ända fram till förordnandets sista dag och att jag tar ut min semester i pengar. Det vill inte jag. Ge mig en månads anställning till, då. Detta var inte helt enkelt, visade det sig. Det måste gå via personalavdelningen och då kan det dröja innan jag får veta om jag får en månads vikariat till. Nåja, det är ju GOTT om tid. Ända till på fredag.

Personalpolitiken på det där Universitetet är väldigt underlig. Personalavdelningen har fått en önskelista från akademin jag jobbar på om vilka i personalen man vill behålla. Men den listan har personalavdelningen helt bortsett ifrån och alltså struntat i det verksamheten säger sig vilja ha och behöva. Hur tänker man då?

När jag ställer frågor till personalavdelningen om hur det gått till när man bestämde sig för att inte förlänga mitt vikariat, så vill de först inte svara alls. Sedan får jag mejl om att de ska svara på mina frågor nästa vecka. Varför då? Vad är det som är så hemligt att jag inte kan få reda på det nu? Vad jag vet så har samtliga i organisationen fått sina besked nu, så det kan inte vara det som personalavdelningen inväntar.

Jag trivs så bra med arbetsuppgifterna och enhetschefen inom omvårdnad och hennes söta rara damer. Jag känner stort stöd från dem, de säger så snälla, fina saker om mig och jag mår bra av det. Jag känner att vi har ett väl fungerande samarbete - jag tror de behöver mig till att strukturera upp arbetet, just nu främst kring kursplanerna.

Vår enhetschef för administrationen gick från sin post i torsdags. Häpp, så slutade hon och börjar en annan tjänst på Universitetet på måndag. Hennes tjänst skall utlysas igen och för närvarande har vi en tf chef. Han är bra och lugn. Förra enhetschefen för administrationen var en bra tjej, jag gillade henne mycket. Driftig, rak och medmänsklig. Hon gick in i sin nya roll med helt rätt inställning. Tyvärr gavs hon inte verktyg att klara av en så pass omfattande tjänst som det är. Förutom koordinatoruppgifterna från sin förra tjänst (som blev bortrationaliserad i omorganisationen, men uppgifterna finns kvar och måste ju utföras) fick hon personalansvar för sisådär 15 personer. Det säger ju sig själv att det skulle spricka.

Alla de fyra nya administrativa enhetscheferna knäar betänkligt. En annan av dem har erkänt för en av sina medarbetare att eftersom akademiledningen är hennes närmsta chef, så lägger hon krutet där, på att serva dem. Personalansvaret hinner hon helt enkelt inte med. Jag vet inte om hon är modig eller dum som sitter och säger så. Det är ju en sådan diskussion man kan föra med ledningen, men knappast med en av sina medarbetare. Särskilt inte en medarbetare som är i stort behov av enhetschefens handfasta ledning angående omstrukturering av sin tjänst.

Omorganisationer i all ära, men kära nån... Det känns som att någon inte har tänkt hela vägen i det här fallet.

Och mina funderingar går åt alla håll - jag vill vara kvar på universitetet, absolut. Men det är MYCKET som behöver förbättras, på många nivåer. Jag är villig till det förbättringsarbetet, jajamensan. Men då vill jag ha en fast anställning. If I'm gonna do the work - show me the money, så att säga.

Och ibland går mina funderingar så här: Är det MIN uppgift att se till att universitetets personalpolitik, arbetsmiljö och organisation förbättras? När jag bara är en liten pappersskyfflare utan befogenheter och mandat? Kanske inte. Fast jag vet ju själv att jag inte kan låta bli att engagera mig. Jag gillar utvecklingsarbete, det är min grej. Förbättra rutiner, snabba på förlopp, jobba med teambuilding, arbeta kvalitetsinriktat. I like, man får så mycket tillbaka. Visst får man en del skit också av att sticka ut hakan, men det skrämmer mig inte.

Jag har under mitt vikariat på universitetet tackat nej till två erbjudna tjänster från bemanningsföretag, för att jag ville ge universitetet en chans att anställa mig. De har inte tagit den chansen. Jag börjar tröttna på Örebro Universitets personalpolitik. Om bemanningsföretagen ringer igen, får jag verkligen något att fundera på.