Igår åskade det ordentligt under en stor del av dagen. Istället för att tillbringa eftermiddagen med min väninna på kolonin så fick de komma till oss. Barnen lekte i parken och jag fick tid till att prata ordentligt med S. Det kändes skönt och barnen hade roligt. Hoppas det blev några riktigt bra bilder. Maken fotograferade. Vi har nog sisådär tusen bilder att ta reda på efter den här semestern.

Idag ska vi åka till mormors sambo och turista i hans stad. Förhoppningsvis blir det en del shopping för min del och kanske lite strandliv. Vi får se hur vädret utvecklar sig.

Nästa vecka börjar allvaret. Då ska Vilda skolas in på fritids. Sedan skall Grodan skolas in på dagis och jag börjar jobba. Sedan börjar maken jobba och så är ekorrhjulet igång igen. Men, som Vilda säger: "Ingen semester utan lösnaglar, mamma!"

Efter fyra hela dagar utan familjen i USA har jag anlänt i gamla Sverige igen. Vilda sjunger svenska nationalsången för full hals för mig och jag får inte längre prata till punkt. Konstigt att man på endast fyra dagar kan vänja sig vid att folk faktiskt lyssnar på en och att man får tänka klart tanken och tala till punkt. Svårare att vänja tillbaka sig nu när man omges av familjen igen.

Man vet att det är grå vardag igen när man står i tvättstugan och tvättar sex maskiner tvätt på raken. Japp.

Igår träffade vi Lilla Grodans faster och kusiner. Vi var och åkte sommarrodel. Det var det roligaste jag gjort på mycket länge. Jag skrek i kurvorna av skratt. Kan varmt rekommenderas, trots att det var tjugo minuter i kö för varje tvåminuters-åk. Men det var det värt. Innan rodeln hade vi picknick på stranden. Så somrigt och trevligt.

I förrgår var vi på Tosselilla sommarland. Både mormor, morfar och flickornas morbror var med. Det var också riktigt trevligt. Vi klarade oss helt undan det vanliga gnället som brukar följa med på heldagars familjeutflykter. Antagligen för att vädret var precis lagom varmt och Tosselilla inte var riktigt så crowded som det brukar vara.

Idag ska vi träffa en gammal barndomsväninna till mig. Jag måste dra ut en vägbeskrivning på hitta.se. Jag har varit hos henne massor av gånger men jag lär mig aldrig hitta dit. Jag saknar GPS:en som lillebror och jag hade i USA. En sådan måste vi skaffa här hemma i Sverige. Mitt lokalsinne som motsvarar en blind hönas legaliserar ett inköp av en super-high-prestanda GPS, right? Uppskrivet på önskelistan. GPS. Check.

Det var en vacker memorial service, fast jag kan tycka att den var lite opersonlig. Ingen som kände uncle Ray talade om honom. Istället var det en präst som aldrig träffat någon i familjen som höll en allmän bönestund. Sedan kom tre representanter från flygvapnets Honor Guard och spelade "Taps" på trumpet och vek flaggan som de överlämnade till Kenny och Keith som var närmast sörjande. Det var oerhört högtidligt och pampigt.

Det var ungefär 30-40 människor där och jag kände inte en enda utöver Kenny och Keith. Men amerikanare har ju inte svårt att prata och vi fick talat med Rays bästa kompis fru som berättade om hur de spenderat många semestrar med Inger och Ray. Hon berättade även om Ingers recept på morotskaka som hon fortfarande bakar för att kakan är så god. Hon ville helt enkelt dela med sig av sina minnen. Även Kennys bästa vän Dino kom fram och presenterade sig. Niklas och jag talade även en hel del med Kennys fru Tamsens mamma Jackie. Hon var verkligen jättetrevlig.

Efter själva minnesstunden (där Rays aska stod i en liten låda vid en amerikansk flagga) blev vi hembjudna till Kenny och Tamsen. De bodde i en etagelägenhet rakt över gatan från begravningsentreprenören. Det bjöds på refreshments, väldigt trevligt. Vi stannade mycket längre än vi hade tänkt. Det kändes skönt på så sätt att det verkar som om Tam och Kenny är väldigt intresserade av biodynamisk mat, för till och med läsken som serverades var "organic". Fruktjuice med kolsyra helt enkelt, utan tillsatt socker. Så hade de också ett träningsrum i sin lägenhet så jag antar att de är intresserade av hälsa i allmänhet. Ingen fet, söt amerikansk mat som ger halsbränna. Skönt.

Idag ska vi träffa Kenny och Tamsen för lunch innan vi åker till flygplatsen. Det ser jag fram emot. Fast jag lär vara trött då, för nu har jag börjat tidsomställningen. Lagom till att min jetlag försvunnit ska vi åka hem igen. Jag satte klockan på 04.00 och steg upp (då är klockan 10 på förmiddagen i Sverige). Förhoppningsvis lär jag somna gott på flyget hem. Det är det som är planen i alla fall. Då är jag någorlunda utvilad när jag landar i Köpenhamn 07.30 på måndag morgon.

Under natten har jag fått ett sms från maken - lilla Grodan har feber. Kanske har hon mammasjukan? Jag längtar så efter hela familjen, jag önskar att de varit med mig här. 

Vädret har blivit verkligen varmt, det är lätt över 30 grader. Niklas hänger vid poolen vid Kenilworth Inn.

Trevlig och väldigt underhållande skylt utanför blomsteraffären i Cranford, New Jersey.

Klockan två i eftermiddag är minnesceremonin för Uncle Ray. Himlen är grå utanför fönstret och det är tryckande varmt.

Jag har sovit bra i natt, vilket känns skönt eftersom jag tenderar att bli otroligt gråtmild och känslig när jag är trött. Vi har ett uppdrag innan ceremonin: att försöka fixa blommor.

Jag gillar att resa med lillebror, han har släppt några one liners som är ganska underhållande. Igår stod jag i badrummet och gjorde mig i ordning. Det tog lite tid och han frågade om jag skulle vara där länge. Jag svarade att jag faktiskt skulle träffa människor idag som jag inte sett på tio år och att jag därför ville vara så snygg som möjligt. Det förstod han. Han är tyst en liten stund, så frågar han försiktigt: "Ska jag hämta mejseln?" Ha ha, jättekul... 

Jag måste säga att lillebror har växt så mycket i mina ögon under den här resan. Han är ingen liten skitunge längre. Han smälter in så otroligt bra i alla sammanhang och är så trevlig och belevad, trots att han aldrig träffat många av de människor vi mött under resan. Igår träffade vi mr och mrs Dill, mina amerikanska föräldrar. Utan att blinka konverserar han både Ron och Marilyn på ett lättsamt och väluppfostrat sätt. Inte för att jag trodde jag skulle behöva skämmas för honom, inte alls. Men jag hade inte väntat mig att han i timmar skulle kunna lättsamt konversera med paret Dill så som han gjorde. När jag gav honom en klapp på axeln för detta i bilen efteråt, ler han snett och säger lite cyniskt: "Jag är konsult. Sådant här är det jag jobbar med och det jag gör bäst."

Vi träffade även mammas kusin Gunnar och hans son med respektive. Vi åt middag igår på en italiensk restaurang, på Gunnars födelsedag. Han har nyligen genomgått en triple bypass men såg oförskämt pigg ut. Några kilo smalare än sist och han såg till och med yngre ut nu. Det var trevligt och nästkusin Stephen var så uppspelt och glad för att vi hade kommit. Det var riktigt roligt, även om jag mot slutet av kvällen var bra trött.

Både Marilyn och Ron har blivit gamla. De var märkta av sjukdom båda två och jag inser att det förmodligen är sista gången som jag får träffa dem. Det känns sorgligt, men ändå bra. Den här resan har haft många bonuspoäng trots att syftet med den verkligen är något som jag helst sluppit. Att uncle Ray fått leva några år till, se sina eventuella barnbarn och skörda de frukter han sått. Han ville så mycket för sina barn, att de skulle bli allmänbildade och väluppfostrade. Han inkluderade mig också i det där - han älskade att debattera aktuella händelser och krävde att man skulle vara insatt i sin samtid. Han lärde mig att köra bil. Han gav mig videor i studieteknik för att mitt läsår i USA skulle ge så stor utdelning som möjligt. Han arbetade hårt och var hemifrån före sex på morgonen och inte tillbaka förrän sena kvällen, varje dag. Han kämpade så och ville så mycket för sina barn.

 Vila i frid, Uncle Ray. Vi ses.

En halvmeter baby back ribs, så mört att köttet bokstavligen föll av benen. Lillebror åt upp sitt, jag fick inte med bästa vilja i mig allt och ´då struntade jag ändå i både sallad och pommes.

I shit you not. Detta är vad som erbjöds till hotellfrukost:

donuts och wienerbröd. Hm.

Nu har vi anlänt till Amerikas Förenta Stater. Resan gick bra, men jag har lite svårt med tidsomställningen. Klockan är nu 03.40 lokal tid och jag har varit vaken sedan midnatt (vilket motsvarar kl 06 på morgonen hemma, dvs den tid jag normalt stiger upp). Vi åt dessutom mat igår kväll – klockan två på natten svensk tid. Man är ju liksom inte van att äta då…

Några reflektioner om det där Amerikat hittills: Vilka portionsstorlekar man blir serverad! Igår var jag och lillebror på en lokal diner i Kenilsworth och åt kvällsmat. Bara förrätten (potato skins med bacon och ost), som vi dessutom delade på, blev man mätt på. Sedan kom huvudrätten in – en steaktallrik med lökringar och pommes frites. Holy cow! Det är inte konstigt att alla jänkare är feta. Man får dessutom påtår på läsken, ungefär som vi svenskar får med kaffet. Det ingår liksom obegränsad mängd läsk.

En annan observation. När vi var på A&P, som är en stormarknad, hittade jag TVÅ specialmagasin i tidningshyllan om hur man lagar diabetikermat bäst. Det är allvar! Två tidningar som helt inriktade sig på recept för diabetiker. Säger inte det något om det amerikanska samhällets kosthållning? Diabetes typ 2, anyone?

Vädret här är ungefär 25 grader varmt och regn. Det ska regna hela tiden vi är här. Tråkigt, men det är i alla fall varmt. Vi har AC på rummet, det är skönt.

Vi skulle egentligen träffat kusin Kenny och hans fru Tamsen för kvällsmat igår, men de ställde in. De måste tömma farbror Rays lägenhet senast idag, annars blir de bli tvungna att betala en full månadshyra till. Lillebror har erbjudit sig att hjälpa dem att flytta möbler medan jag besöker mrs Dill. De skulle höras vid åttatiden idag. Dvs om fyra timmar. Detta skulle i praktiken innebära att jag själv skall hitta till Andover och mrs Dill. Tack och lov för att bilen har GPS. J

Vi får se hur det blir, eventuellt skulle en kompis till Kenny ta ledigt från jobbet och hjälpa till. Då behövs inte lillebror, för det ryms bara tre personer i flyttbilen.

I övrigt ska vi träffa andrekusin Stephen och hans far Gunnar ikväll. Då lär ju jag vara helt slut. Ännu en middag mitt i natten…

Jag hade trott att jag inte skulle få tillfälle att blogga under den här resan eftersom jag inte tog med datorn, men lillebror hade med sig sin och på hotellet var det gratis trådlöst nätverk. Tjohoo! Problemet är bara att datorn kopplat upp på nätverket men sedan går det i alla fall inte att komma ut på Internet. Tror det beror på någon brandvägg men lillebror sover och jag vågar inte mickla för mycket med hans inställningar. Trist, för om det fungerat att koppla upp sig då hade man ju kunnat roa sig med att surfa medan hela New Jersey sover istället för att blogga i Word och posta vid senare tillfälle som ju nu blir aktuellt.

Uppdatering om internet: det funkar inte på vårt rum, dock i restaurangen.

Fick ett telefonsamtal idag. Min farbror Ray i USA har gått bort i en förmodad hjärtattack. Minnesstunden är på lördag. Lillebror och jag åker dit.

Nyss planerade jag för semester i Skåne, nu åker jag utan familjen till en begravning i New Jersey. På ett par timmar har allt ändrats.