Det älskade barnet har gjort en present åt sin mamma. Varje gång jag mottager något som hennes knubbiga barnafingrar knåpat ihop blir jag alldeles varm i hjärtat. Jag bär mina nya örhängen med stolthet och berättar för alla som vill höra på att Vilda har tillverkat detta.

Hon behövde lite hjälp med knutarna, för det är så små, så små knutar som ska knytas när det gäller smyckestillverkning. Men skåda resultatet, mina vänner. Design á la Vilda:

Glömde jag säga det - hon är sex år gammal. Mmmmm. Det ni. Sex år och smyckesdesigner.

I tidningen idag stod det en artikel om den gravida kvinna som insjuknat i svininfluensa och som nu kopplats till konstgjord lunga. Jag funderar mycket på det där med svininfluensan. Många pratar om det. På Lilla Grodans dagis pratar de om det.

I lokaltidningen stod också hur ett dagis i närheten infört en rutin vid handtvättning. Det kan ju vara svårt att få barn att tvätta händerna så de verkligen blir rena. Här bad de barnen att sjunga "Blinka lilla stjärna" (eller räkna till 22, de fick välja) medan de tvättade händerna. En suverän idé. Både kul och praktiskt.

Grannen har kommit in på universitetet på sin utbildning. Grattis till henne!

Motorcykeln gick igenom besiktningen utan anmärkning. Anmärkningsvärt, eftersom den i stort sett stått still i två år.

Och på bilden nedan: Två skoltjejer på väg till skolan. Vilda med en av sina bästa kompisar. Kära hjärtanes, vad stor hon har blivit, Vilda.

Maken tog mc:n till jobbet idag. Lyrisk efter första åkturen i år kommer han hem från jobbet. Han bestämmer sig för att fylla på olja. Han vänder ryggen till - och vips har Lilla Grodan bränt sina fingrar på en varm motorcykelmotor.

Små blåsor på fyra av de små fingrarna. På tummen har huden flagat av. Så ledsen var hon, lilla trollet.

De är förunderliga, barn; förtvivlat ledsen precis efter olyckan. Nu, ett par timmar senare, använder hon handen precis som om inget hänt. 

Det här är hur pinsamt som helst, men jag tänker skriva om det i alla fall. (Det kanske inte verkar så, men jag städar faktiskt ibland.)

Vi har vår tvättstuga i källaren. Det är en helt okej källare, om än lite omodern. Idag var Grodan och jag nere och pysslade i tvättstugan. Jag tömde tumlaren och Grodan lekte tittut mellan badlakanen som hängde på torkställningen. Idyll.

Plötsligt fryser Grodan till is. Jag ser att hon stirrar på en ovanligt stor dammråtta som ligger på golvet helt nära henne. När hon tar ett steg bort från den - SÅ FÖLJER DEN EFTER HENNE! Jag ser snart att det är ett av mina långa hårstrån som förbinder dammråttan med Grodans strumpa. För varje steg hon tar så följer dammråttan beslutsamt efter henne. Grodan skriker och tar ett steg till. Dammråttan följer med. Grodan vrålar hysteriskt och tar snabbare steg, Dammråttan följer efter henne. Jag kan knappt hålla mig för skratt, det ser så roligt ut.

Jag fångar in den skrikande Grodan och tar tag i dammråttan. Grodan skriker ännu högre när hon ser att jag håller i dammråttan. Jag får pedagogiskt försöka lugna henne och tillsammans lägger vi dammråttan i sopkorgen. Först då lugnar hon sig.

Hujedamig. Tänk att hon undkom the attack of the dammrats. Något att berätta för barnbarnen.

Det regnar. Lilla Grodan konstaterar det varje gång hon tittar ut. Mmmm. Regn. När hon står på trappen och tittar ut över ösregnet, lägger hon huvudet på sned, pekar ut på det fallandet regnet och frågar: "Bada?"

Nä, inte bada i regnet, det känner inte mamma för. Inte idag i alla fall, när förkylningen just börjar lägga sig och jag börjar bli människa igen. Tänk, hela veckan när jag varit förkyld har jag tänkt "svininfluensa" minst en gång om dagen. Nu när jag känner mig bättre, känns svininfluensan lite larvig att oroa sig för. Fast är den larvig?

När man söker på internet får man väldigt skilda signaler beroende på var man läser någonstans. Det är svårt att veta var den korrekta informationen finns. Jag är inte mycket för konspirationsteorier men i det här fallet känner jag mig ändå tveksam gentemot myndigheter som vill vaccinera ett helt folk, utan pardon. Så till den milda grad att det blir kostnadsfritt för individen att vaccinera sig. Varför? Vaccin mot en sjukdom som är mildare och kräver färre dödsoffer än "vanlig" influensa. Jag kan förstå synpunkten ur aspekten vad gäller mass-sjukfrånvaro på samhällsuppehållande funktioner.

Men resten då? I gårdagens Nerikes Allehanda försökte man bemöta de rykten om vaccinet som florerar på internet, men man lyckades inget vidare. De rykten som cirkulerar på internet beror enligt NA på "missuppfattningar" och "feltolkningar". Det är inte en förklaring jag nöjer mig med. Specificera missuppfattning och feltolkning. Jag lyckas t ex inte hitta något som bestrider ryktet om Thimerosal. Thimerosal är ett konserveringsmedel som användes i vaccin förr, men som nu är förbjudet eftersom det innehåller kvicksilver. Kvicksilver bryts inte ner av kroppen (NÅGONSIN) utan är orsak till neurologiska sjukdomar som ALS, Alzheimers, Parkinson, autism osv. Enligt vissa rykten på internet innehåller svininfluensa-vaccinet Thimerosal. Vill vi verkligen spruta in det i våra barn?

Eventuella biverkningar från vaccinet har inte heller hunnit testas fram. Att massvaccinera ett helt folk känns idiotiskt när man inte har koll på biverkningar. Kanske blir biverkningarna ett större problem än själva influensan? Glaxo Smith Kline som tillverkar vaccinet har ju glada dagar nu i alla fall. Tänk dig själv - hela världen behöver vaccin, även om länderna hanterar det lite olika. Sverige slår på stora trumman och har beställt 18 miljoner doser av vaccinet, två doser per invånare. Danmark har beställt så att det räcker till att vaccinera en fjärdedel av befolkningen. Ändock - Glaxo Smith Klines chefer får nog saftiga bonusar i år.

Jag har inte bestämt om vaccinering ska göras i vår familj eller inte. Har du bestämt dig?

Jag har en ny kärlek. Den talar. Den är i borstat stål och heter Navigon. Lyssna på det. Navigon. Hon tar mig dit jag vill, utan senvägar. Tryggt och snabbt. Hon är lite mästrande också. När jag kör för fort säger hon: "OBSERVERA!" och blinkar med hastighetsikonen. Då sänker jag vackert farten. Fast ibland gasar jag på bara för att höra henne säga sitt "OBSERVERA!". Det är skönt för en med lokalsinne som en blind höna att ha en trygg röst som säger "OBSERVERA!". Ibland säger hon annat också, som "Sväng höger NU" eller "Om 700 meter, håll till vänster". Hur som helst så kan jag bara konstatera att en GPS borde alla ha. Kan man få bidrag från staten till ett sådant inköp, tro? Vi har ju en, men jag tänker på alla de stackare som inte har någon GPS. Som inte vet hur de ska hitta till Dimbo 116 eller Fabbetorp 110 och som är utan GPS. De fattiga och ensamma som inte kan hitta till moster Ida i Fnulviken. Tänk vad lyckliga de hade varit om de ändå bara ägt en GPS. Så: observera! Årets julklapp blir nog GPS. Till de fattiga och ensamma. Och alla andra som behöver en.

Stackars lilla jag har legat nerbäddad med förkylningen från helvetet ett par dagar. Maken har varit hemmafru och diskat, tagit hand om barn och handlat. Det är riktigt skönt. Jag släpar mig till kylskåpet och upptäcker att någon annan än jag har köpt mer juice. Det är en uppenbarelse av religiösa mått, nästan. Idag har maken och lilla Grodan varit dels på inskolningen på dagis, men även spenderat lite tid ute i det vackra vädret.   

Se lilla Grodan på film från besöket i lekparken idag här (3,60 mb). (Du behöver QuickTime för att kunna titta på denna film. Om du inte har det, kan du tanka ner det gratis här.)

Det går bra för flickorna på sina respektive inskolningar. Lilla Grodan blev lämnad utan förälder på dagis idag och det gick finfint. När jag frågade henne om hennes dag på dagis varit bra, lyste hon upp med hela ansiktet och sa "JAAAA!". Vi har varit på Jysk och shoppat en liten kudde till henne idag på eftermiddagen, för det ska man tydligen ha på hennes förskoleavdelning. Till förmiddagssamlingen ska alla barnen ha med sig sin egen kudde att sitta på. Jag gillade inga av Jysks kuddar så vi knatade in på Coop. Där hittade jag ganska omgående en passande kudde, röd- och vitrandig, lite båtdynestuket, sittvänlig, med bärhandtag och dessutom på rea. Men Lilla Grodan hade hittat en annan kudde som hon hellre ville ha. En bullig, grå elefantkudde med rosa öron.

Jag försökte tala med henne om fördelarna med den rödrandiga kudden. Hon skakade på huvudet och sa "NÄ!" med eftertryck. Hon är ett och ett halvt år gammal - och ger sig ALDRIG. Jag blir helt fascinerad av det barnets envishet. Jag har ju observerat hennes temperament tidigare och fått se både raseriutbrott inkluderande falsettskrik och saker som flyger i vida bågar genom luften när hon rasar ut.

Det visade sig med kudden nu. Jag packade i den rödrandiga kudden i vagnen - hon kastade ur den. Jag lade i den - hon kastade ur den. (Samtidigt som hon gav mig onda ögat och surläppen.) Den mest missförstådda själen i mannaminne. "Kudda!" vrålade hon argt. (Det betyder kudde på Grodan-språk.)

Hur det gick? Vi är nu stolta ägare till en grå elefantkudde. Så klart. Suck.

I de gamla dagböckerna, från 1957, som min faster skrev i sin ungdom förekommer en del oklarheter. I vissa passager skriver hon någon sorts kod. Som rövarspråket, fast annorlunda. Jag kan inte för mitt liv uttyda vad det står. Kanske ni, kära läsare, kan hjälpa mig tyda följande: "kilu kelsue kylmu kalduling keluvry kalduy kolnuw". De första två "orden" är engelska, resten svenska, enligt en fotnot. På ett annat ställe står det "kolturstern koluck kilmun kulljusu kälfustrnun käldur". (Samtliga ord svenska) Att det har något med bokstaven "k" att göra som kodnyckel behöver man ju inte vara Einstein för att fatta. Men sedan då? Hjälp?

En helt annan sak: Faster Berit kunde spela mandolin.

Mycket spännande information i min bortgågna fasters gamla dagböcker. Min pappa fuskade sig igenom engelskalektionerna, fast det visste jag redan. Det har han berättat själv. Men att faster Berit kunde spela mandolin var lite otippat. Jag menar, mandolin. Vad hände med blockflöjt? Var de slut på lagret eller?

Idag gjorde vi en sådan där riktigt trevlig liten utflykt. För att inviga vår nya GPS, lät vi GPS:en visa oss vägen till Nora.

Lilla Grodan hojtade högljutt om ankor och fåglar i Nora. När hon såg Norasjön skrek hon "BADA!". Det gjorde vi inte, men glass fick hon.

Nora är, för er som inte vet, ett litet samhälle i Bergslagen som egentligen är mest känt för två saker: sin gamla bevarade stadskärna och sin glass. Turisterna är som galna i Nora-glass. Kön ringlar lång så fort solen visar sig. Med rätta, för glassen är väldigt god och färsk. Den tillverkas i stort sett á la minute under högsäsong. Varje timme kommer glasskocken gående i sin kockmössa med stora rostfria kärl, lastade på en säckkärra, över Stortorget i Nora. I kärlen finns nytillverkad Nora-glass. Smakerna byts ut i med jämna mellanrum. Idag var de smakerna som tillverkats vanilj, hasselnöt och kola. Smaskens.

Vi ställde oss i den långa kön. Jag hade god utsikt över det söta biträdet. Hon log och var väldigt trevlig mot sina kunder. Hon hade dock en ovana: med jämna mellanrum torkade hon sig under näsan med baksidan av handen. I dessa svininfluensans tider, känns det inte bra. När det var vår tur, gick hon bort till handfatet. "Så bra" tänkte jag. "Nu tvättar hon händerna." Men det gjorde hon inte. Hon tog sig lite vatten att dricka och återvände sedan till disken för att betjäna oss.

"Har du lust att tvätta händerna?" frågade jag henne. "Va?" sa hon. "Jag kunde inte undvika att se hur du torkade dig om näsan och jag vill gärna att du tvättar händerna" sa jag. Hon snörpte lite på munnen men gick iväg och tvättade händerna enligt mitt önskemål. Hon log inte en enda gång medan hon betjänade mig. Jag hade nogsam uppsikt så att hon inte som hämnd skulle spotta i våra glassrån, eller något.

Men har jag fel? Visst är vanlig handhygien ett baskrav när man serverar livsmedel? Eller är det bara jag som fått gå den kursen i mikrobiologi (när jag arbetade som finstyckare)?

Komplettering: Marknaden uti Nora äger i år rum 29-30 augusti.

Här i huset puttrar det i dagarna. Igår gjorde jag krusbärsmarmelad och idag viger jag dagen åt svart vinbärsgelé. Förhoppningsvis stelnar eländet i år...

Jag har en så fin apparat, kanske påminner den lite om en hembränningsapparat men det är det inte. Det är Nils Johans saftkokare modell större. Jag ärvde den av förre husägaren och den har varit flitigt använd varje år i skördetid. Jag har gjort vinbärssaft, jordgubbssaft, björnbärssylt, plommonkompott, äppelmos och krusbärsmarmelad för att nämna några saker som kokat i den där mackapären under årens lopp. Hela vintern står den i matkällaren och längtar efter augusti.

Egentligen vet jag inte varför jag har den här syltkokningsgenen. Jag förstår ärligt talat inte varför jag känner att jag måste ställa mig och göra saft och sylt. Vi äter inte särskilt mycket sylt och marmelad. Inte gelé heller. Saft dricker vi väldigt sparsamt. Varje år ger jag bort nästan alltihop. (Utom förra året då jag sålde björnbärssylten på Kyrkans loppis för fem kronor burken.... Det var en schysst extrainkomst, faktiskt. Så många burkar hade jag.) Jag känner bara att det är så otroligt sorgligt att ignorera de rika skördar vi faktiskt får. I trädgården börjar det tidigt på sommaren. Vartannat år ger våra två plommonträd BISARRA skördar, det ena redan i juni. Vartannat år bär jag ICA-kassar med plommon till dagis i närheten.) Så kommer hallonen, de får vi konstigt nog aldrig tillräckligt många av. Kanske för att Vilda och hennes kompisar plockar och äter dem solvarma efterhand som de mognar. Jag hoppas att hon minns det när hon tänker tillbaka på sin barndoms somrar. Det om något är väl ett sommarminne att spara - solvarma hallon. Därefter mognar de röda vinbären. Sedan kommer de svarta vinbären och krusbären ungefär samtidigt. Så kommer äpplena i en följd, de olika sorterna mognar tidigt respektive sent. Sist kommer björnbären i enorma mängder, varje år dignar kvistarna av svart guld.

Jag kan helt enkelt inte se all denna rikedom förgås utan att göra något av den. Det är nog en kvarleva från ett tidigare liv, där man var självförsörjande. Eller vad tror ni?