"Pilla näsan?" frågar lilla Grodan med pekfingret i näsan ända upp till knogen. "Neeej" säger jag sakligt. Pilla näsan gör vi inte, vi snyter oss. "Pilla ögat?" frågar flickebarnet då, fortfarande med fingret långt upp i hjärnan. "Neeej" säger jag igen. Då kommer en helt oväntad fråga:

"Pilla rumpan?" frågar hon med stora ögon.

Pilla rumpan? Vad lär de henne på dagis, egentligen?

Lilla Grodan har utökat sitt ordförråd enormt. På dagis igår kommenterade de att hon pratar på ett helt annat sätt nu än vad hon gjorde förra veckan. Hon sätter ihop treordssatser: "åka vagn dagis", "mamma söra bilen" och "åka hannla kea" (vilket betyder åka handla ikea). Hon har dessutom lärt sig hur både IKEA's och Bauhaus loggor ser ut och hojtar "Bauhaus!" när vi åker förbi där. Hon kan namnen på alla karaktärerna i Byggare Bob (Byggare Bob är "Bobbo", Skopis, Kranis, Bandis, Rulle, Menta och katten Maja) och hon vet vilken färg de har. "Skopis e guuuul" säger hon.

Hon har lite oförklarliga grejor för sig också. Helt omotiverat kan hon hojta "klockan nie!" med eftertryck. Ibland sjunger hon. "Börnen sover", "Bäbä bitta lamm" och "Binka illa färna" är stående inslag på repertoaren. Ibland kräver hon att jag ska sjunga "Hästen Plopp" för henne. När jag gör det konstaterar hon nöjt: "Mamma sunger".

Igår på Coop gick vi förbi hemelektronikavdelningen. Grodan pekar på en blå dammsugare och hojtar "Mamma suga!". Precis en sådan dammsugare har vi hemma.

Hon vill gärna äta mat, sitta stolen, läsa bök. Så hemma hos oss läser vi en bök, inte en bok. Vi har en bok om hundraser. Hennes favorit är chihuahua, men hon kan även säga och peka ut tax och beagle. Hon gillar även faktaboken om natur och bandet från ett uppslagsverk om människors olika kulturer. Spännande med nakna människor med fjädrar i håret...

Det är svårt att hitta tid för blogginlägg sedan jag började jobba. Först nu förstår man att det var lättare att disponera tiden som föräldraledig än som arbetande mamma. Jag vill nog påstå att jobb-bördan är konstant, fast omfördelad.

Jag trivs jättebra på mitt nya jobb på Universitetet. Det är roligt och utvecklande. Varje dag lär jag mig nya saker av "mina" studenter. Igår slog det mig att jag faktiskt drömde om att bli psykolog när jag var liten. Inte hästskötare, inte sjuksköterska som många andra småflickor drömmer om. Psykolog. Och nu är jag mitt ibland dem, varje dag. Det känns bra.

Den här veckan har Lilla Grodan varit sjuk igen, mormor har VABat, maken har dömt innebandy och sett på fotboll på kvällarna, Vilda har gått på simskola och sjungit med kören på kvällarna, jag har försökt hålla ihop familjen på kvällarna - fast mest har jag nog säckat ihop i soffan efter jobbet. Phu! Ingen lätt uppgift att hålla ihop familjen med två heltidsarbetande föräldrar i familjekonstallationen. Den här veckan har varit välsignad på det sättet att mormor varit här.

Mormor har passat barn, diskat, lagat mat och tvättat. Hon har idag provat kläder med Vilda, vilket är en bedrift i stil med att bestiga Mount Everest. I en hel timme provades det kläder och Vilda kan nu uppvisa en helt ny garderob. Konstigt uttryck, det där. Vilda blev mycket konfunderad över det. "Har jag fått en ny garderob? Var är den någonstans?"

Lilla Grodan lyckades med bedriften att bajsa i blöjan två gånger i klädbutiken.

Så allt är som vanligt i familjen Lette - kaos. Det känns tryggt.

Article from issue 5/09 of magazine Lösnummer, a paper for students at Örebro University

Welcome to the freezing, long country up north where polar bears are mixed with northeners in the streets of the cities. We don’t know what you have heard of Sweden, but here comes a complete guide of survival (By the way, did you know that Sweden came up with the idea for “Survivor” and was first to broadcast it? In the beginning it was called “bully-TV”). Life in Sweden might not be comparable with a tv-show in the djungle, though. Here it would rather be more about fighting against boring professors, anxiety-filled exams and the classic filmjölk.

Illustration: Karolina Lindqvist

The first thing you need  to buy, except for the literature, of course, is a carton of milk.
This will be your first test in the survival djungle.
Walk or bike to one of the following shops: ICA, Willys or Coop.
Follow the freezing temperature and you will soon reach the fridge-area. There you will find a large variety of milk. The trick is to pick the right one. Red carton – mjölk, is the fattest milk. Green carton (mellanmjölk), is the average milk, we think it is “lagom”.
The blue carton is the light version of milk and a yellow carton, well, beware! Milk mixed with water. Drink only if you are on a serious diet but must have milk.

Eat filmjölk with müsli
Filmjölk, mellanfil, lättfil: this is not milk. OBS!
This is breakfast food, to be eaten with müsli or cereal. It doesn’t taste like yoghurt, but has the same consistency. Do try this at home (but don’t blame us if you do not appreciate it). If you do, welcome to the Swedish society, you are one step closer to being a Swede. Congratulations.

Life savers
”Lagom” is a very useful phrase that we like a lot. Welcome to the country of lagom. Make sure to learn this phrase, you will thank us.
OBS is short for observe. We overuse  this abbreviation, asking for attention to the message written after this phrase. It might save your life.
Swedes are normally reserved people. We don’t appreciate when strangers speak with us.
There are several occassions when we behave in a certain way. If there is a free seat next to someone on the bus and several other free double seats, don’t sit next to the person. But if you have to, do not try to communicate.
When in an escalator,  stand to the right side. Walking side is for stressed people on the left, so do not break this rule or else you will be banned from this country for ever.

National sport
Queuing to que is our national sport, not ice hockey. The more you queue, the better. If you try to go ahead of the queue by the microwaves in school you will be executed by an uncountable number of black, evil eyes.
One more thing, in public places, of course, keep your shoes on.
But once you are in someone’s home, remove shoes immediately when entering.

Survival kit important
Don’t be scared when fall turns to winter, the earth is not coming to and end. This is just winter, as usual.The sun will return (maybe, we never know, but so far it has) in spring, so hang in there. And finally, the survival kit for winter and Swedish weather are wellingtons (gummistövlar), very ugly but very necessary and a warm jacket. A very, very warm jacket. Twice as thick as the one you think is okay, and waterproof shoes. Sneakers in snow storm might cause suicidal thoughts, so real boots are needed.
We hope this will make your stay in Sweden a bit easier, but take everything with a pinch of salt. We are actually a bunch of nice, friendly peaceloving people. Neutral in everything, lagom, as we say.
Greetings from your best friend, Lösnummer.

Text: Gunilla Säwenmyr & Neringa Öhrström

Så stod det i lokala tidningen NA i morse. En fruktansvärd rubrik, men så sann.

Vi i världen förbrukar i genomsnitt mer än vad ett och ett halvt jordklot kan framställa, per år. Otroligt. I Sverige konsumerar vi för 3,6 planeter om året. I USA för närmare 5 JORDKLOT! Däremot Bangladesh förbrukar för mindre än ett halvt jordklot per år.

Det får en att tänka efter lite. Konsumera mindre, kompostera och källsortera mer och fundera på om man kanske ändå inte skulle ta cykeln till affären.

En liten vecka fick hon vara frisk, lilla Grodan. Nu har hon 39 graders feber igen. Inatt har hon hostat stor del av natten. Vid halv tre gav jag henne Alvedon och hostmedicin, lite vatten och en torr blöja. Då somnade hon om och har sovit hyfsat mellan hostattackerna sedan dess.

Stackars lilla barn. Hoppas hon blir frisk snart. På fredag kommer ju mormor och hälsar på. Då vill vi vara friska allihop så att vi kan göra roliga saker.

Lilla Grodan är mycket förtjust i äpplen. Varje dag efter dagis när jag släpper ut henne ur bilen, hojtar hon "ÄPPEL!!!" och rusar in i trädgården för att plocka sig ett äpple. Sedan går hon och småtuggar på äpplet i ett par timmar, mycket nöjd.

En eftermiddag den här veckan tyckte jag att det inte behövdes något äpple och bar in henne i huset. Vilket drama! Vilket kaos! Vilket avgrundsvrål detta framkallade. Huga.

Så nu är det ett äpple om dagen. Punkt.

Idag började kursen som jag anmält mig till. En kurs i orientalisk dans. Kursbeskrivningen i Medborgarskolans katalog var ganska allmänt hållen och jag anmälde mig mest för att jag behöver röra på mig, få lite egentid och jag hoppades kanske på att orientalisk dans skulle kunna skaka loss mina rigida foglossningshöfter.

Oh yeah. Amen. Eller något. För jisses, vad vi skakade! Det var roligt, lättsamt och kravfritt. Ett gäng med allt från tonåringar till sextioåringar, allt från pinnsmala till ordentligt överviktiga. Orientalisk dans är tydligen för alla - utom för män. Inte en enda man fanns med. I en och en halv timme dansade vi, med armarna utsträckta från kroppen. Jag kommer att ha sådan träningsvärk imorgon att jag inte ens kommer att orka lyfta koppen på fikarasten.

Undrar om jag kommer att kunna röra mina höfter alls? Det känns jättebra och uppvärmt och smidigt i höftpartiet nu, men jag fasar för morgondagen. All denna höftrullning, allt detta skakande och alla genomförda magrörelser i vågor måste på något sätt ta ut sin rätt. Jag behöver kanske inte oroa mig för om jag kommer att kunna lyfta koppen på fikarasten imorgon, jag borde kanske oroa mig för om jag alls kommer att komma ur sängen?

Jag måste i alla fall införskaffa ett sådant där höftskynke med skramliga fejkpengar. Det hade de flesta på kursen. Vilda kommer att bli avundsjuk.

Idag kom bekräftelsen från Pakistan - det är Mehdi Gezahli de har gripit för terrorism.

Mannen har spenderat ÅTTA ÅR på Guantanamo-basen utan rättegång. Så blir han frisläppt. Vad gör människan? Han sätter sig ner och funderar över vad han ska göra med sitt liv. (Tänk - professor Baltazar-style.) Och SÅ! Kom han på det. Han åker på charterresa till PAKISTANSKA Al Qaida-lägren. Vilken bra idé!

Är det någon - NÅGON - som fortfarande tror att han är oskyldig?

Uppdatering: Fel av mig, TVÅ år på Guantanamo-basen, lite drygt. Men i alla fall.