I söndags var jag som vanligt på orientalisk dans. Det kom en liten flicka på cirka 17 och ett halvt och dansade för oss. Två danser. Fantastiskt fint. Två år hade hon dansat och lärt sig flera danser på Youtube. Väldigt ambitiöst och imponerande.

Tyvärr fick vi reda på att det här är sista terminen. Vår danslärare tänker gå i pension och flytta från stan. Det känns väldigt tråkigt, jag hade gärna velat fortsätta nästa termin också. Att dansa orientalisk dans är bra för mitt humör och för mina höfter. Har någon tips om en kurs till våren så mottages det tacksamt. Nu ska jag surfa lite och se vad jag kan hitta själv.

Jag har en kollega. Hon är en snygg tjej som fyllt 45. Hon berättade på en fikarast för ett tag sedan lite så där casual om sitt liv. Jag visste sedan tidigare att hon i stort sett alltid varit singel. Kortare förhållanden, ja visst, men inget som fungerat för henne. Hon berättade om sin nalle. (Nallen på bilden är inte nallen i bloggposten, bara en som liknar den aktuella nallen...) Nallen är ca 15 cm hög och hon har den i sin nyckelknippa. Sålunda är nallen med henne överallt.

Hon berättade att nallen varit på många ställen i världen. Hon berättade på ett sätt som om hon berättade om en kompis som gjort resor. "I höstas var han i Los Angeles och då tog han hål i örat" sa hon och visade att nallen hade ett örhänge i ena örat. Nallen hade också ett eget fotoalbum med bilder från sina resor runt om i världen. På ett sätt blev jag glad över att hon reser så mycket med sin nalle, att hon inte sitter hemma och deppar utan har skaffat sig ett sätt att hantera sin ensamhet. På ett annat sätt blev jag lite beklämd - hela situationen kändes lite tragisk.

Men man ska inte kasta sten i glashus. Själv är jag ju kärleksknarkare. Gift för tredje gången, två barn med två olika män. Jag tror på kärleken. Jag tror på hoppet. Jag har nog hela livet bara sökt efter någon sorts kärlek som ska funka för mig. Jag är inte särskilt lätt att leva med, men det innebär inte att jag drar mig tillbaka som en snigel och resignerar. Tvärtom. För varje misslyckat förhållande har jag nog bara försökt omvärdera och omgruppera, kanske ägnat mig åt lite självrannsakning - och så på det igen, med någon ny kärlek. Någon gång måste det ju funka, eller hur?

Och vet ni vad? Det känns som om jag är där just nu - just i stormens öga där kärleken och förhållandet fungerar. Jag hoppas att jag får stanna kvar här resten av livet. Jag gillar den här platsen.  Till sommaren firar vi treårig bröllopsdag.

Jag har en annan kollega. Han är en äldre man och vi arbetar ganska nära. Jag gillar honom, vi kommer bra överens. I veckan som gått har jag fått indikationer från andra på min arbetsplats som arbetat med honom länge. Samtliga av dem har reservationer gentemot honom - ALLA. Utan undantag. "Akta dig, han har en egen agenda. Han gör inget som han inte vinner på själv. Han är konflikträdd." Det är intressant, för jag upplever honom inte alls som sådan som de beskriver honom. Tvärtom. Vi har en öppen dialog. Visst, i ärlighetens namn är det nog mest jag som sätter honom på en stol och berättar för honom hur det ska vara för att vårt gemensamma arbete ska fungera, men jag upplever det som att han tycker att det är bra. Han är som en gummiboll och kommer tillbaka till mitt kontor flera gånger i veckan och gör små avstämningar. Jag uppskattar detta mycket.

Jag växer verkligen som människa på min nya arbetsplats. Jag får så mycket nya influenser. Jag vet att jag har en tendens att trycka på folk mina åsikter men i det här fallet verkar det som om kollegorna tar det som konstruktiv kritik och tycker att det är uppfriskande. I alla fall håller de masken gentemot mig.

Jag var igår på en utbildningsdag i processorienterat arbete. Jag hade förberett mig på en lång dags lidande. Döm om min förvåning när det inte alls blev så. Jag tyckte det var superintressant och roligt och fick nya verktyg för min fortsatta verksamhet. Vid utvärderingen uttryckte jag en tanke i ord till arrangörerna om just det. Att jag förväntat mig att det skulle bli tråkigt men att det blev tvärtom. De såg nästan lite paffa ut, men tittade på varandra och den ena sa: "Jaaa, det var ju intressant feed back. Att vi skriver skittråkiga kallelser. Det måste vi naturligtvis ta till oss." Sedan log de, båda två.

PS. Jag vet inte vad nallen heter...

Igår kväll var jag på första föräldramötet på förskoleklassen.

Det var så där mysigt och pysigt som bara en grundskollärare kan ha det på sitt föräldramöte. Fast när hon entusiastiskt berättade om verksamheten blev jag lite tveksam. "Vi pysslar och donar och har lite måleri och fylleri" sa hon glatt.

Fylleri? Är de inte lite för små för det?

En tvååring kan hitta på de mest finurliga saker. Ibland äckliga.

I söndags satt jag i soffan medan Grodan lekte i en hörna. Plötsligt blev det så där väldigt tyst. Ni vet, så där tyst så man bara VET att det är något fuffens på gång. Och mycket riktigt. Strax därefter kommer lilla Grodan fram och sträcker fram en knuten näve. När hon öppnar den ligger det en liten bajskorv i hennes hand. Mmmmm.

"Bajs, mamma. Byta blöja" konstaterar hon. Jo, du. Och nogsam handtvätt och spritning på det. Japp.  

På väg hem från en innebandymatch i söndags kväll krockade min man.

Vi satt och pratade i telefon och helt plötsligt skriker han: "Helvete! Jag körde på något! Jag måste lägga på!" Så det gör vi. Jag nattar barn och väntar oroligt på att han ska ringa. Så småningom får vi kontakt och då berättar han att han i mörkret kört på något som han tror var en bildel. Kanske en stötfångare, eller liknande. I 120 kilometer i timmen. Det blir en del skador på bilen, men han kan i alla fall köra hem. Nu står bilen inne på verkstad för att invänta domen. Självrisken hos försäkringsbolaget är hög. Surt.

Huvudsaken är att han i alla fall klarade sig oskadd, och hans medpassagerare också. Något som jag funderar lite över, är polisens agerande. Maken ringer till dem direkt efter sammanstötningen och berättar vad som hänt. Han berättar att han kört på något som legat på motorvägen i mörker och att bilen är skadad. Han undrar om en polisbil kan komma för att lokalisera föremålet han kört på och undanröja faran för övriga bilister. Svaret blir nej. Det finns ingen bil, inga resurser till det. Sist jag kollade var polisens uppgift att skydda, hjälpa och ställa tillrätta. Undrar om de bytt valspråk?

Tidigare ikväll satt vi på våra små plastpallar i duschen, Grodan och jag. Vi har inget badkar, så vi duschar när Grodan behöver tvagas.

Det kan vara en riktigt trevlig procedur med en jollrande och sjungande liten Groda som leker med duschslang och schampoflaskor. Eller inte. Det kan lika ofta vara skrik och gråt för att hon får vatten i ögonen. Denna kväll var dock riktigt lyckad och hon sjöng "Säcken full!" för full hals. Det är den enda textrad ur "Bä bä vita lamm" som hon kan, så den sjunger hon, idag 76 gånger efter varandra. Jag lät henne hållas. Bara hon är nöjd. Hon lekte med duschslangen och sög lite på fotfilen och kommenterade bebisen på schampoflaskan. Helt plötsligt tittar hon på mig med stora ögon. Så säger hon:

"Mamma! Bonde söker fru!"

Jag skrattade. Det där måste hon ha hört på dagis. Vi har aldrig sett "Bonde söker fru". Idol, jodå, något avsnitt. Hollywoodfruar, några minuter här och där. 2 1/2 män - så ofta som möjligt. Men... inte "Bonde söker fru". Ett kulturellt barn vi har fått. Dags att lära henne skilja på fin- och fulkultur, kanske. :-)

Kanske dags för Fröken Julie, som morbror nämnde i en kommentar för något inlägg sedan. Eller inte. 

Tandpetare. Guds gåva till barnfamiljen. Mmm.

Igår var vi i skogen. Det är sant. JAG VAR I SKOGEN. Jag är inte så intresserad av skogen. Igår var jag i alla fall där. Så här började det:

Söndag morgon. I sängen. Jag: "Älskling, skulle vi inte kunna göra något tillsammans hela familjen idag? Det är så sällan vi får tillfälle till det." Egentligen menade jag: "Mitt hjärta, snälla, kan du inte följa med mig och barnen till typ IKEA eller något?" Istället hamnade vi i skogen. Alla fyra. Alla var påpälsade med underställ och mössor, för det var inget vidare väder. Men min skogsmulle till man menade hurtfriskt att "det finns inga dåliga kläder..." och så vidare. Jag gjorde varm choklad på termos, bredde mackor och packade ner två bananer. Sittunderlag och filtar - check. Så fick jag en snilleblixt och packade ner tandpetare.

Vilda var verkligen inte alls med på noterna. "Jag vill till Lek- och Buslandet!" tjurade hon. "Jag vill inte ha min tjocka jacka, jag vill ha min paljettklänning." Yada, yada. Iväg åkte vi i alla fall. Vilda surade hela vägen till Ekoparken. Utsikten var inte mycket att hurra för då det var otroligt dimmigt. "Jag vill fika!" sa Vilda omgående när vi stigit ur bilen.

Vi tog oss neråt till ett vindskydd (ca 25 meter bort, motion kan vara farligt för hälsan, har jag hört) där vi bredde ut sittunderlag och filtar och dukade upp vår spartanska måltid. Den var uppskattad och Grodan som sällan äter särskilt mycket, tryckte i sig mer än vanligt. Kanske den friska luften gjorde henne hungrig, eller något. Därefter skickade jag ut man och barn i skogen till att leta kottar. Vilda hittade en fallfärdig liten koja som hon totaldemolerade. Några kottar hittade hon också.

Så satte vi oss till att göra kott-djur av kottarna vi hittat. (Här kom tandpetarna väl till pass.) Maken passade på att städa av runt vindskyddet. Han hittade allt möjligt skräp som tidigare besökare inte tagit med sig. Några utbrunna marschaller, två använda engångsgrillar, en ketchupflaska, en tom kvarting av något obskyrt märke och lite annat smått och gott. Grodan smakade på stenar medan Vilda och jag knåpade vidare på våra kottdjur. En hel liten kott-familj blev det.

Så skulle vi åka hem. Då börjar BÅDA BARNEN GRÅTA FÖR DE VILL INTE ÅKA HEM! Jag förstår verkligen inte barn. Först vill de inte åka till skogen, sedan vill de inte åka hem. Och detta tack vare några tandpetare! Efter att Vilda kissat på utedasset vid vindskyddet och Grodan fått ny blöja (vinden fritt blåsande under blöjbytet) eftersom hon bajsat påbörjade vi hemfärden i bilen. Vilda grät för att kottdjuren inte fick följa med hem. Till sist fick kottdjuren följa med hem, men de bor på trappen nu... Båda barnen somnade i bilen.

Vilda vill att vi bestämmer att vi ska åka till skogen igen nästa helg. Jag vet inte, jag....

Satt och lunchade med två av arbetskollegorna idag. En av dem berättade i någon sorts momentan hänryckning om hur hon älskar att klä upp sig i långklänning och höga skor. Med glöd i blicken berättade hon om hur hon verkligen tyckte om att göra sig riktigt fin och att man gör det alldeles för sällan.

Jag kan hålla med henne. Jag är också en riktig sucker för galaklänningar och aftonstass. Uppsatt hår och proffssminkad. Benen blir vansinnigt snygga i höga klackar. Jag gillar också att klä upp mig för särskilda tillfällen. Jag har en långklänning i garderoben som ropat på mig ett par veckor nu. Den är flera år gammal, men den viskar att NU vill den visas upp i något glamoröst sammanhang. Problemet är att i en småbarnsfamilj är de glamorösa tillfällena ganska glest spridda.

Det är inte många champagne-frukostar med kvalitetspraliner. Inte någon rysk kaviar. Inga strålkastare som leder ens väg in på releasepartyt. Inga veckovis resor med lyxkryssare. Ingen som hämtar tvätten och bugar sig och säger "I'll bring it back on Friday, madam". Inga sidenlakan som byts varannan dag. Och var är Chang, vår hushållerska/kock/vaktmästare/privatchaufför/trädgårdsmästare?

Det är mest ketchup och sylt som ska redas ut i toviga hår, grusiga skor som drar in halva sandlådan och dumpar det i hallen, genomsura överdragsbyxor som var rosa som nytvättade (på morgonen) och nu (två timmar senare) har antagit en brun nyans, en bil vars baksäte av någon anledning är fullt med tallbarr (!), stenar i fickor, ibland döda maskar i fickor (surprise!!!), äpplena ruttnar i trädgården och vi har ingen tid till sex. Japp. Har man möjlighet till en snabbis lutad mot tvättmaskinen får man vara tacksam.

Glamour hos familjen Lette består av att vid enstaka tillfällen tända en brasa i kaminen och snaska Marabou-choklad när barnen nyss somnat. Eller att beställa hem sushi och äta medan Grodan ser på Bollibompa och Vilda är hos sin pappa.

Men det där med långklänning... Det funkar helt enkelt inte att jaga en tvååring i stilettklackar och fjäderboa. Fast man har ju kvar reaktionsförmågan: det går lika bra att ducka för en flygande byggkloss i mysdress som i coctailklänning. Eller hur?

Nedan en bild på långklänningen som ropar på mig om nätterna. :-)

Eller i alla fall: helgen är nära. :-) Bara fredag kvar.

Regnet öser ner och vi eldar i kaminen. Det är så mysigt.

Jag gillar hösten. Färgerna, dofterna och aktiviteterna. Man äter middagar med vänner (när man hinner), barnen går på kalas, vi plockar äpplen i trädgården (jaaa, vi har fortfarande äpplen, jädra lång säsong i år - från juli and still going...) och Lilla Grodan hoppar i vattenpölarna så jag måste tvätta hennes överdragskläder sisådär varannan dag. Jag gillar de tända ljusen och att man kan börja äta soppor och grytor igen. (Inte äta kastrullerna, alltså, utan det som finns i dem.)

Barnen fotograferas på lekis och dagis. Dagispersonalen var mycket nöjda med Grodans uppträdande vid fotograferingen och tror att bilderna blev superbra. Vildas pappa pratar om att hyra in en privat fotograf... Jag drar slutsatsen att han glömde bort att det var fotografering och skickade Vilda till skolan i skitiga kläder och okammad. Mmmm. Spännande.

På lördag har vi planerat att åka till ett konditori och köpa tårta alt baka äpplepaj. Sedan är det dans för Vilda och därefter lek med en kompis och slakt av tårta alt paj. Ser fram emot det.

Ja. Höst. I like.

Kan bara inte låta bli. Här kommer ännu en sång i rätt takt för orientalisk dans. Japp.

Disclaimer: jag menar inte att förringa Afganistan-situationen eller att driva med talibaner. Jo, kanske det sistnämnda. Mmm.