Hej å hå. Det dröjer innan jag får veta om jag får förlängt. Facket motsätter sig tillsättningen av vissa tjänser, eventuellt kommer de att begära central förhandling. Då dröjer det kanske till mitten av december innan jag får veta om jag får förlängt förordnande. Jag känner mig ganska lugn, men en del kollegor mår riktigt dåligt av att inte veta sin närmaste framtid. Det är tråkigt.

On the bright side: Jag har köpt en bil! Det känns jätteroligt, men mina fördomar om bilhandlare har bekräftats. Den levereras om ca två veckor. Det ser jag fram emot.

Ikväll har vi skaffat barnvakt till lilla Grodan. Vi ska gå med Kloka Mannens jobb och se "Luftslottet som sprängdes". Filosoferar lite om man egentligen har någon behållning av att se del 3 när man inte sett de tidigare två... Vi får väl se. Kul att komma ut och lufta sig, är det, hur som helst. Och tillsammans med maken. Det händer inte alltför ofta att vi faktiskt gör vuxengrejor tillsammans.

Nu regnar det simmärken över stora lilla Vilda. Hon har simmat 25 meter på djupt vatten och dykt från kanten och på detta sätt förtjänat att få köpa Guldfisken. Jag är så stolt.

Har haft lite lätt illamående ett par dagar. Inte så att jag kräkts, utan bara så där att man inte känner för att äta något.

Igår kom diarrén. Isch och usch, det är inte fräscht, men jag har i alla fall inte kräkts. Avskyr att kräkas.

Är hemma från jobbet idag eftersom jag fortfarande har orolig mage och grym huvudvärk (förmodligen orsakad av sömnbristen). Nog om min anamnes.

Ikväll dyker mormor och morfar upp för att fira Grodans födelsedag imorgon. Hoppas jag inte smittar ner dem. Bara jag får sova ett par timmar så ska jag byta sängkläder och vädra ut och städa av toaletterna.

Jag har talat med dem i telefon och de kommer och hälsar på trots att jag inte var helt kry igår. De är modiga. Eller korkade. Tiden får utvisa vilket.

Kul att de kommer är det, hur som helst.

Helgen har gått i förkylningens tecken. Attans vad hängiga vi varit, allihopa.

Känner mig bättre nu, men är fortfarande snorig. Grodan hostade lite i går kväll när hon lagt sig, men har inte hostat något i natt.

Maken har ont i hals och huvud.

Vi funderar på det där med vaccinering mot svininfluensan. Innan har jag varit väldigt anti, men ju mer information jag får, desto mer tvivlar jag på att det är rätt beslut att inte vaccinera sig. Man kanske borde vaccinera sig ändå? Eller åtminstone barnen? Hmm.

Tål att fundera på. Hur har ni gjort?

I söndags meddelade min magdanslärare att hon tänker fortsätta en termin till! Halleluja! Fortsättningskursen, here I come!

Man ska inte kacka i eget bo, heter det. Jag trivs verkligen jättebra på mitt nya jobb. Det är roligt, stimulerande, utvecklande och jag träffar många människor varje dag. Jag får mycket beröm, från alla håll, och det bygger naturligtvis på min självkänsla.

Trots allt detta positiva måste jag ändå kacka lite i mitt Universitets-rede och berätta om en riktig skitsak. Jag kan inte hjälpa att undra över personalpolitiken som bedrivs på min arbetsplats. Det är en statlig myndighet. Man tycker ju att de, av alla, borde följa arbetslagar och riktlinjer. Jag är tveksam om så är fallet. Universitetet i fråga har anställningsstopp och har haft det de närmaste tre eller fyra åren bakåt i tiden. Men personal behöver man ju. De fast anställda blir gravida, flyttar, pensioneras, tar tjänstledigt eller säger upp sig. De lever sina liv, helt enkelt. Men några fasta anställningar för att ersätta dessa människor görs inte. Man tar in vikarier. Hittills har man tagit in vikarier på sex månader i taget. Dessa vikariat förlängs till dess att den anställde arbetat i två år - vilket är gränsen för att Universitetet ska erbjuda fast anställning. MEN DET GÖR DE INTE. Då gör de om vikariatet till en visstidsanställning på sex månader och förlänger den arbetsformen i två år, för att komma undan att fast-anställa någon.

Min fråga är: är detta lagligt? Var är facket? Vad gör de?

Jag visste ju att jag bara blev erbjuden ett fyramånaders-vikariat när jag började, men jag tänkte att om jag bara visar framfötterna så löser det där sig. Nu är jag mer tveksam. De vikariat/visstids-anställningar som har förlängts sedan jag började, har förlängts med två månader i taget. Det ger inte direkt någon sinnesfrid att arbeta på det sättet. Själv har jag ännu inte fått reda på om jag får förlängt förordnande. Det är naturligtvis ett orosmoment. Istället har jag blivit uppmanad att ta ut all min semester (12 dagar - det är i alla fall schysst semester när man jobbar statligt, har man fyllt 40 har man 35 betalda semesterdagar per år). Sålunda är jag nu ledig större delen av december. MEN - om jag får förlängt så vill jag ju spara min semester till när jag faktiskt BEHÖVER ta ut den (när dagis är stängt, när vi får USA-besök, om familjen vill resa någonstans). Det är så konstigt alltihop.

Min företrädare tröttnade på detta hattande. Hon skrev helt enkelt inte på sitt nya anställningsavtal när hon fick det. Hon blev då uppmanad att ta ut sin semester och var tvungen att gå på dagen. Hur korkat som helst. Detta innebar att ingen innehade min tjänst under tre månader. Inte konstigt att det varit så rörigt inledningsvis. Papper är borta, folk har inte fått sina betyg som de ska och när jag första gången klev in på mitt kontor i höstas så kändes det bara oorganiserat. Ingen har arkiverat med någon ordning sedan 2007. Intressant, men otäckt. En utmaning, verkligen.

På min akademi är vi sex administratörer varav fyra är vikarier/visstidsanställda. Förstå kompetensen som går förlorad om/när de beslutar sig för att gå vidare. Alla dessa timmar med introduktioner och utbildningar i olika system som man bekostat för de som inte är fast anställda. Det är utbildningar och vidareutbildningar varje vecka. Jag kan inte för mitt liv förstå hur Universitetsledningen tänker. Hur tror de att alternativet med vikarier/visstidsanställda ska bli lönsamt? Hur tänker de? Förstå tiden och kostnaden som måste läggas när en NY ska introduceras, för att företrädaren slutade eftersom han/hon aldrig fick någon fast anställning.

Jag vill bara nämna lojalitetsaspekten också. Det är svårt att vara lojal mot en arbetsplats som inte helt och fullt vill anställa en. Jag trivs superbra (även om lönen är rätt taskig) men jag KAN inte vara lojal. Eftersom jag bara är vikarie så MÅSTE jag söka nya jobb hela tiden. Det är tröttande och ger problem med motivationen. Varför förstår inte Universitetsledningen detta?

Jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till för att få dem att förstå, att så här kan det inte fortsätta. Min närmaste chef bara skakar på huvudet och säger: "Så här har det varit länge." Vissa av lärarna är väldigt upprörda över administratörernas situation, men de har ju ingen makt att förändra personalpolitiken. När man frågar runt, så har ingen i personalen, varken hög eller låg, något förtroende för nya personalchefen som tillträder 1 januari. Det känns tråkigt.

Att skriva brev till rektor och Universitetsdirektören har faktiskt slagit mig mer än en gång, men så funderar jag över min situation. Jag vill ju inte uppfattas som "besvärlig" för då får jag GARANTERAT inte förlängt. Man sitter i en liten eka som gungar betänkligt. Sitt still annars faller du ur och får inte vara med längre.

Så här sitter jag... stilla..... och väntar på besked om eventuell fortsatt anställning.

Vilda var så stolt igår när hon gick hem från simskolan. Hon hade simmat 25 meter och hoppat från kanten och på detta sätt förtjänat äran att få köpa ett simmärke: Silverfisken.

När hon skulle berätta om denna bragd för sin pappa förstod han ingenting. Vaddå silverfisk? Hade vi fått ohyra på toaletten? Det tog ett tag innan poletten trillade ner och då blev pappa lika stolt över Vilda som jag.

Nu kan hon verkligen simma, på riktigt. *ler stolt*

Lilla Grodan pratar mer och mer. Igår ville hon ringa till sin pappa.

"Ringa pappa, fånen!" säger hon glatt. Näe, det är ju inte med sanningen överensstämmande. Pappa är ingen fåne. Kan vara svårt att säga "TELEfånen" när man inte ens fyllt två.

I torsdags hade vi fest med jobbet. Det var väldigt fint allting. Påkostat med trerättersmiddag och underhållning. Bordsplaceringen var gjord, landshövdingen var där - allt var perfekt. Förutom...

Det var många platser som gapade tomma. Genom att bara utebli utan att meddela så blir ju jobbet tvungna att betala även för de som uteblev. Ekonomen i mig skriker: "Dra av kostnaden på deras lön!" Ett telefonsamtal kan man ju kosta på sig, tycker man, för att meddela att man inte tänker närvara. Jag förstår visst att det kan komma upp saker plötsligt som gör att man inte har möjlighet att närvara. Det var dock minst trettio platser som gapade tomma. Alla de personerna kan inte ha fått åka akut till veterinären med hunden. (Eller annan valfri ursäkt...)