Jag kollade min jobbmejl i dag. 17 olästa mejl. Alla från mina studenter till personalansvarig vid Universitetet med CC till mig.

Jag blir alldeles rörd när jag läser de fina orden. Jag saknar ord.

Jag har fått ett sådant där jobbigt utbetalningskort från Nordea. Jag säger jobbigt för när man ska lösa in det och man inte har konto i Nordea tar de 35 spänn i avgift för det. Sura pengar, om du frågar mig.

Sålunda tog jag med mig utbetalningskortet till en Nordea-filial på Norr i stan. Vi står i kö en stund. Så blir det vår tur och jag lämnar fram utbetalningskort och körkort till damen i kassan. Hon tittar på utbetalningskortet. "Har du konto hos oss?" frågar hon. Nej, det har jag ju inte. Då kan jag inte lösa in utbetalningsavin hos dem - för de har inga KONTANTER! Har ni hört något så löjligt? En bank utan kontanter.

Istället hänvisar hon mig till en Statoil-mack. Där tar de bara 10 kronor i avgift och de betalar ut beloppet i kontanter. Det är ju inte klokt! Statoil är mer bank än Nordea. Man upphör aldrig att förvånas.

Fick ett så fint skriftligt intyg av studierektorn för mitt ämne igår så man blir ju alldeles tårögd. Hela fredagen kom det mejl och besök som ville säga hej då eftersom jag lämnar min nuvarande tjänst inför en annan på universitetet.

Just när min enhetschef stod i dörren till mitt kontor i fredags ringde en av studenterna och han var så översvallande tacksam för allt stöd han fått av mig att jag nästan började grina. Känslosamt värre.

Intyget och studenternas uppskattning för mitt arbete är bästa julklappen ever.

Känns så underligt, igår var sista dagen på den posten och måndag-tisdag har jag inget kontor men jag jobbar ändå. Skum känsla. I limbo liksom. Flera kollegor har sagt åt mig att gå hem med lön men jag känner att jag vill göra något bättre av de dagarna. Måndagen har jag bokat upp med möten och tisdagen har jag fått till en liten introduktion för min nya tjänst. Jag tror på en bättre början på nya året på det sättet. :-)

En liten del av mig undrar försiktigt om det inte är min nya enhetschefs ansvar att se till att det blir en bra överlämning, men jag släpper den tanken. Antagligen har det att göra med att hon inte börjar sitt förordnande förrän 1 januari och således inte har något mandat att agera innan dess. Och eftersom jag blivit utputtad från mitt kontor tidigare än de flesta andra som blivit omplacerade, så har situationen blivit så här.

Nåja, jag ser fram emot julledigheten och mitt största dilemma just nu är VAR man köper riktigt bra entrecote i bit under nästa vecka. Any suggestions? :-)

Klockan är halv tre på natten. Jag kan inte sova. De här omplaceringarna på jobbet påverkar mig.

Igår fick jag nya besked. Jag ska inte alls ha den tjänst jag var tänkt för förra veckan. Istället ska jag vara sjukvikarie för en helt annan tjänst.

Nyss drömde jag att jag blev omplacerad - till GREKLAND. Helt bisarrt.

Jag har fått besked om fortsatt anställning. I förrgår. Jag får fortsätta på mitt jobb men på en annan tjänst. Jag är kluven inför detta faktum eftersom jag faktiskt trivs väldigt bra på den tjänsten jag har nu. Jag skulle gärna stanna där.

Å andra sidan är jag glad att jag överhuvudtaget fått förlängt förordnande. Och visst kan jag säkert göra något bra av nya tjänsten också. Utmaningar är aldrig fel och jag kommer att få arbeta nära en av mig mycket omtyckt och långvarig vän. Det är det positiva. Jag ser det som lite ironiskt att jag, som arbetat i alternativmedicin-branschen, nu ska ta hand om utbildningar i Klinisk Medicin...  Kan bli mycket intressanta diskussioner med studenterna.

Det som i det här fallet förvånar mig, är det engagemang som min omplacering väckt. Jag har bara arbetat i fyra månader på min nuvarande tjänst. Ändå skriver mina lärare protestbrev och lämnar in till personalavdelningen och studenterna samlar ihop sig för att gå till Kåren för att få ha mig kvar. Otroligt. Jag har fått så mycket kärlek, så många telefonsamtal, mejl och personliga besök att jag de senaste två dagarna knappt haft tid att arbeta. Alla vill de ha mig kvar på den tjänst jag har nu. De använder stora och vackra ord som driven, glad, medmänsklig och effektiv. Jag har "ordning och reda" och har "styrt upp i kaoset". Så säger de. Om mig. Jag står ödmjuk inför allt detta fantastiska stöd.

Jag inser ju ändå att allt detta inte bara handlar om mig. Mina stackars Psykologer har haft fem utbildningsadministratörer på fem år, har det sagts. Det bäddar ju inte direkt för kontinuitet. Helhetsgreppet försvinner, utbildningen är ju trots allt fem år lång. En del handlar alldeles säkert om att de vill behålla SAMMA utbildningsadministratör en längre period, inte bara att de vill behålla just mig. Men ändå - det betyder väldigt mycket för mig att få höra alla de vackra orden. Jag suger i mig. Det är första gången på en arbetsplats som jag fått så oreserverade ovationer av så många samtidigt.

Tyvärr verkar det som om personalavdelningen ändå inte tänker ändra sitt beslut. Jag har fått ett svarsmejl, som personalchefen skickat till en av studenterna, skickat till mig för kännedom, och det verkar ganska kört att få till en ändring av min placering.

Idag kom min nya chef och presenterade sig för mig. Det kändes bra, jag tyckte om henne omedelbart. Den lilla stormen som min förflyttning väckt hade nått även hennes öron (vårt universitet är rena djungeltelegrafen!). Hon ser det som en stor fördel att jag kommer med så goda rekommendationer och var märkbart nöjd.

På måndag morgon är det upptaktsmöte inför terminsstarten våren 2010. Det blir intressant, då jag deltar på samma möte som den tjej som får sluta sin anställning för att jag fått hennes tjänst. Huka.

Natten som gick var förfärlig. Lilla Grodan hostade massor fram till ungefär halv tre då hon bestämde sig för att byta taktik och kräkas lite. Tempen visade 39,3. Efter Alvedon och lite saft somnade hon sött igen, utan hosta, fram på morgonkvisten. Lilla Mamma helt slut. Vid nio vaknade flickebarnet feberfri och pigg som en lärka. Just nu springer hon runt, runt här inomhus iklädd rutig ärmlös klänning och gummistövlar och hojtar efter storasyster som åkt med Kloka Mannen för att handla jäst och mjölk.

Vilda och jag bakade pepparkakor i morse och har en plan om lussebullar i eftermiddag. Imorgon ska det huggas gran (om Grodan är frisk dvs). Julen är här.

Och så har Vilda tagit simborgarmärket! Tvåhundra meter! Det ni! *sprickfärdig av stolthet*

De ringde från fritids igår och sa att jag måste hämta Vilda för hon hade så ont i armen (hon fick influensasprutan i tisdags). Läraren som ringde poängterade att hon var svårt smärtpåverkad. Jag blev något förvånad eftersom Vilda är en tålig liten tjej. Hon gnäller minsann inte i onödan. Jag menar, här har vi en tjej som knappt grät när hon bröt armen, hon tyckte bara att det var intressant och spännande med sjukhus och gips. 

Jag försökte ringa hennes pappa och be att han hämtade henne, men fick inte tag i honom. Så jag rusade till bilen. Lagom till jag kommer till bilen så ringer han och säger att han kan hämta henne. Sålunda - tillbaka till jobbet för min del.

När han kommer till fritids för att hämta henne leker hon som vanligt. Hon säger "pappa, jag vill följa med en kompis hem och leka!". "Nej" säger han, "så kan man inte göra när man går hem från skolan för att man är sjuk och har ont". Då tänker hon en stund. "Får jag inte gå på kören ikväll heller?" Han svarar "Nej, inte om du går hem och är sjuk." Vet du vad ungen säger?

"Då stannar jag här på fritids, hej då pappa!" Så han fick åka hem utan henne! Unge!

När jag hämtade henne på fritids i vanlig tid så var hon dock väldigt varm och trött och jag trodde hon hade feber men en temp-koll visade att det hade hon inte. Hur som helst var vi hemma från kören igår och vilade, spelade Uno och ritade och idag är hon i skolan igen. Än så länge i alla fall...