Igår kväll proppade jag min förkylda kropp full med febernedsättande, halstabletter och näsdroppar. Sedan åkte hela vår lilla familj för att gå på konsert med Mora Träsk.

Föreställningen var 50 minuter lång. (De längsta 50 minutrarna i mitt liv...) Hela konsertsalen var proppfull med ungar och medföljande föräldrar/morföräldrar/farföräldrar. En del av barnen var bara bebisar, men de flesta var nog i fyra-fem-årsåldern. Mora Träsk körde alla sina hits. Bäst respons fick Bä bä vita lamm i rocktakt, då absolout ALLA (utom jag då, med min såriga hals) skrålade med, till och med Lilla Grodan. Men Vilda... Hon satt större delen av konserten med ryggen mot scenen och studerade publiken. Trots Kloka Mannens uppmaningar: "Scenen är DÄRÅT!" så vände hon sig inte om. Hon gäspade med jämna mellanrum och var femte minut lutade hon sig in mot mig och frågade: "När är det slut?".

Egentligen borde jag kanske inte vara förvånad. Vilda har aldrig varit mycket för gruppaktiviteter. När hon var tre gick hon på danslekis. Danslekis går ut på att alla ungarna i gruppen gör som de blir tillsagda, det vill säga samma sak. När dansledaren uppmanar barnen att sätta sig i en cirkel så gör alla barnen det - utom Vilda. Hon sätter sig MITT I CIRKELN. När dansledaren säger till barnen: "Nu springer alla till den där väggen!" så gör alla det - UTOM VILDA. Hon tränar trappgång i en hörna. När alla barnen uppmanas att lägga sig ner och slappna av så gör alla barnen det - utom Vilda. Ja, ni fattar upplägget. Sådan har min Vilda alltid varit - lite egensinnig.

Vid ett tillfälle ungefär halvvägs in i konserten frågar Vilda mig: "Mamma, vem av dem är det som är Träsk?".

Lilla Grodan försökte hänga med i musiken och sjöng med och gjorde rörelser under nästan hela konserten. Ibland kroknade även hon dock, och tankade mammakärlek i mitt knä.

Succé? Hmmm... Kanske inte. Men döm om min förvåning i bilen på väg hem. Då säger Vilda: "Mamma, vad bra konserten var!".

Ibland blir man genuint förvånad.

Jag har gått och blivit förkyld. Har riktigt ont i halsen. När jag gapar och inspekterar ser det ut som att två illröda köttbullar med vita fläckar på flankerar hålet ner till halsen. Feber har jag haft också, två nätter nu. Man blir ju så trött, det är det värsta.

Vilda kommer hem i eftermiddag, hennes pappa ska åka till Tyskland. Det blir fjärde resan sedan nyår (Sälen, Åre, Egypten) på en Vilda-vecka för Vildas pappa. Vilda vill bo hos mamma nu, säger hon. Jag kan inte klandra henne. Jag vill också att hon ska bo hos mig. Men det vill inte hennes pappa.

Nåja, min anställning på Universitetet går mot sitt slut. Jag jagar nya jobb. Just nu ser det ljust ut, vi får se hur jag tycker det verkar nästa vecka. Det går upp och ner, det där.

Om jag mår bra ska hela familjen se Mora Träsk imorgon kväll. Det ser jag fram emot. Hoppas halsinfektionen ger sig, jag vill vara frisk!

Nästan varje morgon efterlämnar min kära make en liten ekivok hälsning till mig. Jag brukar se den på diskbänken när jag kommer hem från jobbet. Jag tar det som ett bevis på att han älskar mig.

Eller är det en elefant?

Grannens altantak rasade in strax före Tupperware-partyt nu ikväll. Snön från hustaket kom på glid och rasade med full kraft ner på altantaket. Sicken smäll! Både plasttak och bärande bjälkar knäcktes som sprött knäckebröd. På altandäcket ligger nu en salig röra av plastbitar, knäckta balkar och tre ton snö.

Var är våren?

Tupperwareparty... Det har en... sjuttiotalsklang över sig, eller hur? Har inte varit på Tupperwareparty på säkert fem år, men ikväll var det dags. Grannen sammankallade till mysig tillställning. Inget blev köpt för min egen del, men det var himla trevligt att se hur produkterna utvecklat sig sedan den tiden då jag sålde själv. Typ 1992 eller något...  Tiden går, minsann.

Har fått en månads förlängt på min tjänst på universitetet. Arbetar nu till veckan efter påsk och tar sedan ut min semester. Enligt personalchefen finns absolut ingen chans till återanställning för min del just nu. Jag är välkommen att söka igen längre fram, om jag är intresserad. Trist, men jag har i alla fall fått svart på vitt varför jag inte fått förlängt. Jag sökte aldrig vikariatstjänsterna ("ett antal"), utan endast de fasta tjänsterna ("ett antal"). Eftersom universitetet har en gräns för hur lång tid man måste varit vikarie/visstidsanställd innan man kan få fast anställning, och jag inte uppfyllde de kraven, så kunde jag inte komma ifråga för en fast tjänst. Eftersom jag inte sökt vikariaten, kunde jag inte komma ifråga för de tjänsterna. Sålunda blev jag helt utan tjänst.

Det känns lite underligt. I december fick jag mitt vikariat förlängt utan att söka någon tjänst överhuvudtaget. Hur gick det till, liksom?

Att två små månader kan göra sådan skillnad i hur personalavdelningen bedömer hur tjänster ska tillsättas, känns underligt. Men om det är ett steg för personalavdelningen att strama upp rutinerna kring anställning, så tycker jag det är bra. Ett gott initiativ som jag önskar dem all lycka med. Hoppas att ingen annan kommer i kläm på det sätt som jag upplever mig ha gjort.

Så... Här kommer en liten annons:

Kvinna i sina bästa år söker anställning. Egenskaper: Självgående, utredande, analyserande, ordentlig (på gränsen till pedant?), punktlig. Motto: "Var sak på sin plats" och "Skit in ger skit ut". Van att ha många bollar i luften. Exempel: Kan steka pannkakor, tala i telefon och torka snoriga näsor (minst två) samtidigt. Är bra på att hitta både sifferfel och grammatiska fel. Kuriosa: kan dansa orientalisk dans om ingen tittar på. Kan inte åka slalom, inte ens under pistolhot. (Förklaring till detta: skåning) Gillar choklad.

Svar till: Drömmen om den svenska tryggheten lever

Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag för det är makens fölse'dag, hurra, hurra, hurra!

Jajamensan! Idag fyller min kärlek år. Det blir sång och tårta på sängen om en timme ungefär. Jag måste säga att jag är ganska nöjd med presenterna jag köpt.  Hoppas maken också blir nöjd med dem.