Jag var på ICA Maxi häromdagen. Kapitalismens mekka. Någon ska ju försörja de stackars butiksarbetarna. Might as well be me.

Jag brukar göra livsmedelsshoppingen till ett litet projekt; först åker jag till återvinningsstationen med plast, glas, tidningar och pappkartonger. Sedan pantar jag burkar. Slutligen handlar jag.

Jag lyckades skramla ihop livsmedel för 1.200 kr. När jag stod vid bilen, så saknades mina bilnycklar. Jag var helt säker på att jag låst bilen. Jag hade nycklarna när jag hämtade kundvagnen - på bilknippan sitter nämligen ett kundvagnsmynt som jag alltid använder vid mina Mekkabesök. Jag kände i alla mina fickor. Jag gick tillbaka in i affären och tömde min handväska på golvet i butiken. Två gånger för att vara riktigt säker. Inga bilnycklar. Jag packade upp alla mina kassar med matvaror och packade ner dem igen.

Det är i det här läget som jag känner paniken sprida sig i kroppen. Och vad är det första jag tänker på?

"Skit, nu smälter glassen!"

Jag frågar i förbutiken om någon lämnat in några bilnycklar och får ett nekande svar. Jag lämnar min överlastade kundvagn i förbutiken och går in i affären igen. Gång upp och gång ner med blicken stint mot golvet. Nothing. Zip. Zero. Nada. Inga bilnycklar. När jag kommer ut till min kundvagn igen är paniken riktigt nära.

Jag får tala allvarligt med mig själv. "Få inte panik! Få inte panik!" Jag drar några fokuserade andetag och går igenom min handväska en gång till. Jag går ut och stirrar på bilen. Den står kvar i alla fall. Sedan ringer jag en taxi.

"Vi har en kvarts väntetid" säger taxidamen. Jag tänker på glassen igen. Men jag har inget annat val än att vänta. Så jag väntar.

Och i väntans tider kan snilleblixtarna komma.

Vad var det första jag gjorde när jag kom till affären? Jag hämtade en självscanner, kassar och.... lämnade småel till återvinning! Jag hastar bort till återvinningslådorna. Och där, överst, ovanpå den trasiga julbelysningen jag lämnat till återvinning, så ligger... MINA BILNYCKLAR!

På bilden ser du den fungerande julbelysningen. Julefrid.

PS Jag avbokade taxin.

Jag står ödmjuk inför de som är virtouser i köket. Jag gillar inte att laga mat, däremot gillar jag att äta den. Jag lever ändå i villfarelsen att jag lagar hyfsad mat. När det kommer till bakverk och desserter, känner jag mig trygg och anser faktiskt att jag är ganska bra på dessa. Dels med tanke på min tidiga karriär som konditor och bagare, dels med tanke på min egen fäbless för desserter.

Inom kort ska det bjudas på middag i Lettska residenset. En sillinspirerad förrätt, oxfilé till varmrätt. Catrine har beställt hallonpannacotta till dessert, vilket jag samtyckt till.

"Men mamma, kan du laga hallonpannacotta?" frågar flickebarnet ytterst tveksamt.

Jodå, jag kan nog få ihop en pannacotta som blir hyfsad.

"Men blir den lika bra som pappas då?" undrar hon bekymrat.

Jag sa att om hon känner tveksamhet inför detta, så kan vi ju fråga om vi får pappas recept på hallonpannacotta. Hon nöjer sig dock inte.

"Mamma, det kommer ändå inte att bli som pappas" säger hon uppgivet.

Så nu står på agendan att ringa pappa och be honom laga hallonpannacotta, för mammas duger inte. Akterseglad, som sagt.