Nya möjligheter till en ljusnande framtid.

Jag fick inte förlängt på den tjänst jag innehar vid Universitetet. En ödets fingervisning om att det är dags för något annat.

Sista dagen: Fredag.

Imorse när jag vaknade var det strömavbrott. Jag märkte det först för att ljuset på toa inte funkade. När jag utrett en stund vad som kunde vara fel, så visade det sig att jordfelsbrytaren av någon anledning slagit ifrån under natten.

Nåja, jag duschade  (kallt, brr!) och dukade fram frukost åt mig och Vilda. Vilda vaknade 06.00 och undrade vad klockan var, för klockradion i hennes rum bara stod och blinkade. Vi åt frukost tillsammans och så gick jag ut för att gräva fram bilarna. Under natten har det nämligen fallit ett par decimeter nysnö och så lite blåst på det, så det var fina snödrivor på vår uppfart.

Gick så in igen för att borsta hår och tänder på Vilda samt byta svettiga kläder och så iväg till jobbet. Besvärligt på vägarna idag och parkeringen vid jobbet var inte skottad. När jag pulsade genom knähöga drivor fram till ingången till jobbet, var jag tacksam för att jag klätt mig i fodrade gummistövlar och skidbyxor samt mössa och vantar.

Inne på jobbet hann jag inte ens börja arbeta, så ringer min man. Han har ett förtvivlans stråk i sin röstton när han berättar att han skulle väcka Lilla Grodan nyss och DET VAR KRÄK I HELA SÄNGEN! Eftersom det är min tur att vabba, så på med kläderna igen, pulsa genom drivorna till parkeringen och tillbaka hem.

Phu! Kära hjärtanes. Lilla Grodans kräk var så där lite halvt intorkat, vilket säkert innebär att själva uppkastningen skedde för ett par timmar sedan, baby watchen fungerade inte på grund av strömavbrottet, varken mamma eller pappa hörde hennes förtvivlade rop, så till sist somnade hon om i sitt kräk. Så miserabelt. Stackars barn.

Lilla Grodan har i alla fall inte kräkt mer och är vid gott mod. Hon har fått i sig lite yoghurt och leker och tittar på Pippi. Mamma mår nog sämst just nu. Känns inget bra att inte ha hört sitt barns förtvivlade rop på hjälp en mörk vinternatt....

Nyss sa jag till Grodan: "Hämta en bok så läser jag för dig!"

Flickebarnet kommer strax tillbaka med... telefonkatalogen. Hmmm.

Det är helt otroligt mycket snö.

För några veckor sedan var jag ute och skottade rent studsmattan, som då hade en tydlig konvex (eller konkav, beroende på om man tittar uppifrån eller underifrån) yta. Sedan dess har det kommit mera snö och det är väl dags att ta en dust med studsmattan igen. Tips från coachen om ni själva tänker skotta er studsmatta: Snöfyllda studsmattor blir GLASHALA.

Vi har ett garagetak som är platt. Det säger sig själv vad stora snömängder kan göra med ett platt tak. I mina mardrömmar hör jag hur garagestommen knakar och känner hur garagedörren blir svårare och svårare att öppna eftersom dörrkarmen bågnar av trycket från snön på taket.

Så kommer då vår granne förbi igår. Kloka mannen, Grodan och jag stod i trädgården efter att ha varit ute en runda för att medelst kamera föreviga all snö. Det tar inte många minuter innan grannen kläckt idén att ta upp snöslungan på taket. Vips, så är både slunga och granne på taket och snön sprutar ut över nejden.

Mitt i alltihopa går grannen hem för att ta hand om sin spädis-dotter och laga mat. Kloka mannen avslutar snösprutandet och hivar ner snöslungan från taket. Alldeles själv. Imponerande.

Så nu har vi ett skottat garagetak. Måtte det inte snöa mer nu. Jag vill ha vår. Se barnen hoppa på studsmattan. Inte skotta eländet.

Jag tycker att jag börjar få bättre grepp om min nya tjänst. Den är ju dock bara ett sjukvikariat och om tre veckor så är ordinarie personal på plats igen efter en otroligt lyckad diskbråcksoperation.

Ska bli spännande att se vad som händer sedan.

I förrgår kom det ut fasta tjänster att söka på intranätet. Jag sökte, förstås. Vi får väl se vad det ger.

Jag söker tjänster utanför Universitetet också. Selektivt, men ändå. Jag söker fast anställning, som inte är ekonomitjänster. Jag känner mig färdig med ekonomtjänsterna. Jag vill administrera, syssla med den delen där min styrka ligger. Jag har fått mycket uppskattning även på denna nya tjänst. Det känns bra, särskilt som jag upplevde att de första veckorna var riktigt besvärliga, av flera anledningar. Det känns bättre nu, men eftersom jag inte har någon "egen" tjänst så har jag svårt att glädjas och att hitta det där riktiga drivet.

Men jag kämpar på. Försöker göra något bra. Och det går åt rätt håll.

Lilla Grodan har feber och hostar. Hon har hostat flera nätter i rad men ändå varit pigg som en nötkärna när hon vaknat. (Till skillnad från sina föräldrar...)

Inatt kom febern. Jag har suttit ett par timmar av natten med Grodan i famnen för att lindra hennes hostningar. Man får ingen kvalitetssömn i en fåtölj med ett hostande barn, det kan jag ju konstatera.

Men nu sover flickebarnet och jag ska förbereda stora dottern för skola och fritids.

I torsdags kväll genomförde vi i skolrådet en mörkerkväll. En kväll där barn och deras familjer skulle lära sig vikten av att bära reflexer för att synas i vintermörkret.

En polis höll information i matsalen och sedan uteaktivitet med en uppställd bil och figuranter med och utan reflex, i mörka och ljusa kläder, cykel med och utan reflex/lyse osv. Det var ju så mycket snö, så det var svårt att få det riktigt mörkt på skolgården, trots att vi släckt ner belysningen inne i skolan och gatlamporna utanför. Det fortsatte med reflexjakt och korvgrillning.

Uppslutningen var jättebra. Cirka 150 personer kom för att deltaga. Det var verkligen fullt i matsalen. Trångt och varmt och kinkiga barn. Väl ute så tror jag att man inte varit tillräckligt tydlig med reflexjakten. Poängen var ju att man skulle RÄKNA hur många reflexer man hittade. Men de barn som var först på plats började energiskt slita ner varenda reflex de hittade...

Korvgrillningen blev populär. Det blev snabbt trångt runt grillen.

Jag blev på något sätt grillansvarig. Jag hade inget emot det, men hade jag vetat om det så hade jag klätt mig annorlunda. Efter två och en halv timmes stillastående vid grillen kunde jag inte känna mina tår längre...

Nåja, vi lärde oss en hel del om hur man ska organisera nästa gång.  Och barnen hade roligt, det blev en riktig familjeaktivitet.

Det är så körigt på mitt nya jobb att jag helt enkelt inte pallar blogga. Ber om ursäkt för det.

Jag ser ljuset i slutet av tunneln, dock. Inom två månader kommer det att ordna upp sig, om alla inblandade håller sina löften.

Ahhrrrgh! Det är så kallt för en stackars skåning i förskingringen. -23 idag. Snälla nån, när kommer våren?

Jag kollade min jobbmejl i dag. 17 olästa mejl. Alla från mina studenter till personalansvarig vid Universitetet med CC till mig.

Jag blir alldeles rörd när jag läser de fina orden. Jag saknar ord.