Premiär!

Härmed inviges den nya bloggen för vår lilla familj. (Fanfar!) Efter den tråkiga incidenten med Windows Live Spaces som helt sonika bestämde sig för att stänga min blogg hos dem, så kommer här en blogg från the Lettes på egen domän. Sålunda kan ingen lägga munkavle på mig eller censurera redan hårt censurerade (av mig) bilder.

Leve det fria ordet! Pennan är mäktigare än svärdet! (och alla de andra flosklerna)

Sedan sist jag bloggade har jag blivit uppsagd från jobbet. Inväntar nu en skriftlig uppsägning och fackets samtycke. Har fått en riktigt bra och trevlig fackrepresentant. Vi kan kalla honom Roger, eftersom han heter det. Han visar att det finns hopp. Jag har de senaste åren intagit en skeptisk hållning mot facket. Jag var med i facket i närmare 17 år. Sedan höjdes fackavgiften drastiskt och efter lite överslagsräkning där jag grovt uppskattade hur mycket jag betalat i fackavgift ackumulerat under alla år, kom jag fram till att det inte uppvägde stödet och nyttan jag haft av facket dittills (- vilket uppgick till 0). Så jag gick ur facket för två år sedan. Och hux flux - nu behöver jag facket!   

Jag har också hunnit skaffa en ny hobby. Jag bakar cupcakes och finner stort nöje särskilt i den dekorerande fasen av bakningen. Tyvärr har min make ungefär samtidigt som jag funnit detta nya intresse, bestämt sig för att äta enligt Atkinsdieten (som utesluter allt socker och mjöl). Sålunda står jag här efter varje baksejour med sisådär 24 cupcakes som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med. Grannar och ex-make får förstås sin beskärda del. Men det finns ju gränser för hur mycket cupcakes man kan äta. (Eller? Egentligen är frågan retorisk - det är klart att man kan äta hur mycket cupcakes som helst! Inte utan påverkan på vikten dock...)

Lilla Grodan har hunnit fylla 18 månader. Det lilla flickebarnet har så otroligt mycket att dela med sig av till omvärlden. Hon talar! När hon slår sig säger hon "Gick ba!" (gick bra, reds anm) och när hon behöver hjälp säger hon "Jäpp mej". Andra ord i hennes vokabulär är mamma, pappa, titta, skorna, mackan, jackan och allt som visas på TV är "Pippi". Hon har även en repertoar av en mängd djurläten. Hon säger bä, pip, vov och "mau". Inte alltid i samband med rätt djur, dock. Ofta säger korna på vår fondvägg i köket "bä", trots multipla tillrättavisningar från Lilla Grodans föräldrar och storasyster. Bä representerar också hennes gosedjur som hon alltid har när hon ska sova. Bä är ett lamm från en toalettpapperstillverkare.  

Vilda börjar förskoleklass till hösten. Hon längtar så efter att bli skolflicka. Under våren har förskolan anordnat att sexåringarna har fått träffa sina blivande klasskamrater vid några tillfällen och dessutom har skolan fått sig ett besök. Vilda försöker vara cool när jag frågar om hur det kändes att besöka skolan och att få äta lunch där med skolbarnen. "Äsch, mamma. Jag har varit på den skolan förut." Och det har hon. Förskolan har haft fredagsgympa i skolans gymnastiksal och så har Vilda varit med mamma och röstat då skolans matsal fungerar som vallokal. Ett besök i skolan har även gjorts när föräldraföreningen anordnat bytesdag. Med detta i åtanke förstår man ju att Vilda redan känner sig som hemma på skolan...

Maken har börjat nytt high-tech superoptimoptiskt konsultjobb. Han trivs som fisken i vattnet. Lönen ramlar in på rätt dag och gör lilla frugan nöjd. Dock är hon lite bekymrad för framtiden - tänk om maken i framtiden måste konsulta i Haparanda? Ett annat orosmoln är också att maken tenderar att ramla över kanten till arbetsnarkomani när han trivs på en arbetsplats. Detta i kombination med makens morgontrötthet gör att han ofta arbetar sena kvällar. Sålunda -mindre tid för famlijeliv. Så länge den ömma modern är hemma och är föräldraledig är ju dock detta inget större problem, då modern drar största lasset med marktjänst. Men hon oroas inför framtiden - det är det mödrar och hustrur gör bäst, inte sant?

Och när jag ändå berör ämnet föräldraledighet och dess upphörande - för upphör gör det, den 1 augusti. Då blir jag arbetslös "pau rikhtight". Arbetssökande är jag redan. Sedan jag fick det där telefonsamtalet den 20 mars från min chef, har jag sökt jobb. Inte lätt i krisens spår. Många är arbetssökande just nu. Arbetsgivarna har en guldsits. Det finns i stort sett vilken kombination av kompetenser som helst. "Jaha, vi söker en golvkosmetolog med webberfarenhet och som är insatt i programmet Visma Knåp - inga problem. Vi har 18 att välja på." Trots denna lite bittra reflektion hyser jag ändå hopp om en anställning i tid till att Lilla Grodan skolats in på förskolan. Hoppet lever.