Jag var på bio igår med en väninna. I väntan på att filmen ”Baksmällan” skulle börja, ställer hon en fråga: ”Om du visste säkert att en särskild man var pedofil och skulle göra massor av barn illa – om du kunde döda honom utan att någon fick veta att det var du som gjort det – skulle du göra det då? Och skulle du bli straffad av Gud för det?”
Jisses! Vilken djup teologisk fråga att ställa i en biosalong! Icke desto mindre intressant. Jag svarade kortfattat att min Gud inte är en hämndlysten Gud, han är förlåtande och kärleksfull. Längre utläggning än så hann vi inte med innan filmen började.
Min Gud ser nog inte riktigt ut som kyrkans Gud, är jag rädd.
”Gud bor i en etta i Arlöv, går klädd i fritidskläder, storhandlar på Coop forum och dricker emellanåt en aning för mycket. Försörjer sig gör Han genom att författa små sentenser och visdomsord som sedan kan köpas i små lavendelfärgade böcker på en Bokia nära dig. Stundom känner Han sig rätt så deppig. Ingen lyssnar på Honom längre, tycker Han. I sina mörkaste stunder tycker Han att det känns som att Han håller på att dö, "liksom långsamt torka ut och förtvina och bara försvinna." När jag frågar Honom vad det är som dödar Honom kommer svaret blixtsnabbt: "Religion. Det är religion som dödar Mig. Ett satans påfund.” (citat från http://petterskukblogg.blogspot.com/2009/06/gud-nagra-latta-fakta.html)
Min Gud är egentligen inte Gud i kyrkans mening. Jag har därför gått ur svenska kyrkan. En del behöver en Gud som talar om för dem hur de ska leva, jag anser att man med rätt inställning kan guida sig själv. Min Gud är mer en kraft, en tanke, ett kärleksbudskap. En del människor har gjort Gud till något annat – en dömande och straffande Gud. Jag kan inte stå bakom den gudsbilden. Någon som dödar i Guds namn – det är den ultimata vidrigheten.
Att däremot kunna rädda hundratals barn från att få sina liv förstörda genom sexuella övergrepp genom att mörda en pedofil, är absolut en frestande tanke. Människor som förgriper sig på barn har allvarliga problem. Jag anser inte att man kränker pedofilens rättigheter när man hänger ut dem med namn på Internet eller låser in dem i fängelse. Att pedofiler mår dåligt av att sitta inlåsta är inget argument som biter på mig. Där helgar ändamålet medlen. Barnen är vår framtid och måste skyddas med alla till buds stående medel.
Himmel och helvete i den mening kyrkan avser, anser jag inte existerar. Visst anser jag att vi på något sätt lever vidare efter att vi gått bort och att man får skörda det man sått. Men någon egentlig pärleport som man får ställa sig sist i kön till om man begått något orätt – nej. Däremot tror jag att jag får komma tillbaka till livet här på jorden (som kan vara både himmel och helvete, jag har upplevt båda utan att lämna jordelivet…) för att lära mig livets läxor till dess att jag kan dem.
Så svaret på hennes fråga måste bli: ”Ja, jag skulle nog mörda pedofilen” och ”Nej, min Gud skulle inte straffa mig för det, utan applådera.”
Prenumerera