Idag har jag och Jossan lekt doktor. Jossan har packat upp och packat ner doktorssaker i sin doktorsväska som hon fick i julklapp. Lilla mamsen fick vara patient.

"Hmm" säger Jossan eftertänksamt när hon lägger stetoskopet mot mitt hjärta. "Hjärtat låter bra."

Hon spänner fast blodtrycksmanschetten kring min handled (min överarm är för stor för att passa leksaksmanschetten). "Och blodtrycket är bra också."

Så vänder hon sig om för att lägga bort blodtrycksapparaten och när hon vänder sig om har hon reflexhammaren i högsta hugg. Då säger dr Lette meningen man aldrig, någonsin vill höra sin doktor säga:

"Nu så, då ska vi bara hamra lite grann!"

Nu har vi varit hemma med Josefin hela veckan. Först femte sjukan, sedan influensa på det. 40,2 två nätter i följd, hosta och allmänt risigt tillstånd har gjort att stämningen varit låg här hemma.

Idag har vi sett ljuset i slutet på tunneln. (Eller inte...) Feberfri en stund i förmiddags. Då lät det så här:

"Mamma, jag vill ha frukost!"

"Åh, vad vill du ha? Gröt? Yohgurt? Macka?"

Det blev fem Ballerinakex och ett glas O'boy... Nej, det är inte enligt tallriksmodellen, I know. Men flickebarnet har levt på några få Ballerinakex och ett par nävar grillchips nersköljt med saft den här veckan. Så jag lät henne komma undan med den frukosten.

Problemet var att resten av dagen utspann sig ungefär så här:

"Mamma! Jag vill ha mer O'boy!" Den ömma modern hämtar ett glas O'boy.

"Näe, jag vill ha gul saft!" Den ömma modern hämtar gul saft.

"Näe! Jag vill ha röd saft!" Den ömma modern hämtar röd saft.

"Finns inga kakor?" Den ömma modern hämtar kakor. Det glimmar till i flickebarnets ögon. "Mamma! Jag vill baka!" Den ömma modern bakar sockerkaka med sin dotter.

"Så, mitt lilla hjärta, vill du äta lite sockerkaka?"

"NÄ! Jag vill ha hamburgare!" Den ömma modern steker hamburgare, i förhoppning att få i barnet lite proteiner.

"Blä! Hamburgare! Vad äckligt! Finns det mer kakor, mamma? Jag vill baaaaadaaaaaa!"

"Då måste du tvätta håret" säger den ömma modern.

"Nääääää! Jag vill inte!"

Nu är hon i alla fall nybadad. Och fortfarande feberfri. Och den ömma modern är trött och avundsjuk på den hårt arbetande fadern som sitter på sitt jobb och får tala med vuxna människor. Som inte skriker efter Ballerinakex.

Igår kväll proppade jag min förkylda kropp full med febernedsättande, halstabletter och näsdroppar. Sedan åkte hela vår lilla familj för att gå på konsert med Mora Träsk.

Föreställningen var 50 minuter lång. (De längsta 50 minutrarna i mitt liv...) Hela konsertsalen var proppfull med ungar och medföljande föräldrar/morföräldrar/farföräldrar. En del av barnen var bara bebisar, men de flesta var nog i fyra-fem-årsåldern. Mora Träsk körde alla sina hits. Bäst respons fick Bä bä vita lamm i rocktakt, då absolout ALLA (utom jag då, med min såriga hals) skrålade med, till och med Lilla Grodan. Men Vilda... Hon satt större delen av konserten med ryggen mot scenen och studerade publiken. Trots Kloka Mannens uppmaningar: "Scenen är DÄRÅT!" så vände hon sig inte om. Hon gäspade med jämna mellanrum och var femte minut lutade hon sig in mot mig och frågade: "När är det slut?".

Egentligen borde jag kanske inte vara förvånad. Vilda har aldrig varit mycket för gruppaktiviteter. När hon var tre gick hon på danslekis. Danslekis går ut på att alla ungarna i gruppen gör som de blir tillsagda, det vill säga samma sak. När dansledaren uppmanar barnen att sätta sig i en cirkel så gör alla barnen det - utom Vilda. Hon sätter sig MITT I CIRKELN. När dansledaren säger till barnen: "Nu springer alla till den där väggen!" så gör alla det - UTOM VILDA. Hon tränar trappgång i en hörna. När alla barnen uppmanas att lägga sig ner och slappna av så gör alla barnen det - utom Vilda. Ja, ni fattar upplägget. Sådan har min Vilda alltid varit - lite egensinnig.

Vid ett tillfälle ungefär halvvägs in i konserten frågar Vilda mig: "Mamma, vem av dem är det som är Träsk?".

Lilla Grodan försökte hänga med i musiken och sjöng med och gjorde rörelser under nästan hela konserten. Ibland kroknade även hon dock, och tankade mammakärlek i mitt knä.

Succé? Hmmm... Kanske inte. Men döm om min förvåning i bilen på väg hem. Då säger Vilda: "Mamma, vad bra konserten var!".

Ibland blir man genuint förvånad.

Jag sitter i soffan och är riktigt trött.

"Mamma trött?" frågar Lilla Grodan. Jag nickar. "Mmmm, mamma är trött. Jag ska lägga mig och sova som en gris" säger jag.

Lilla Grodan svarar lyckligt:

"Jag också sova! Du är en gris!"

Imorse när jag vaknade var det strömavbrott. Jag märkte det först för att ljuset på toa inte funkade. När jag utrett en stund vad som kunde vara fel, så visade det sig att jordfelsbrytaren av någon anledning slagit ifrån under natten.

Nåja, jag duschade  (kallt, brr!) och dukade fram frukost åt mig och Vilda. Vilda vaknade 06.00 och undrade vad klockan var, för klockradion i hennes rum bara stod och blinkade. Vi åt frukost tillsammans och så gick jag ut för att gräva fram bilarna. Under natten har det nämligen fallit ett par decimeter nysnö och så lite blåst på det, så det var fina snödrivor på vår uppfart.

Gick så in igen för att borsta hår och tänder på Vilda samt byta svettiga kläder och så iväg till jobbet. Besvärligt på vägarna idag och parkeringen vid jobbet var inte skottad. När jag pulsade genom knähöga drivor fram till ingången till jobbet, var jag tacksam för att jag klätt mig i fodrade gummistövlar och skidbyxor samt mössa och vantar.

Inne på jobbet hann jag inte ens börja arbeta, så ringer min man. Han har ett förtvivlans stråk i sin röstton när han berättar att han skulle väcka Lilla Grodan nyss och DET VAR KRÄK I HELA SÄNGEN! Eftersom det är min tur att vabba, så på med kläderna igen, pulsa genom drivorna till parkeringen och tillbaka hem.

Phu! Kära hjärtanes. Lilla Grodans kräk var så där lite halvt intorkat, vilket säkert innebär att själva uppkastningen skedde för ett par timmar sedan, baby watchen fungerade inte på grund av strömavbrottet, varken mamma eller pappa hörde hennes förtvivlade rop, så till sist somnade hon om i sitt kräk. Så miserabelt. Stackars barn.

Lilla Grodan har i alla fall inte kräkt mer och är vid gott mod. Hon har fått i sig lite yoghurt och leker och tittar på Pippi. Mamma mår nog sämst just nu. Känns inget bra att inte ha hört sitt barns förtvivlade rop på hjälp en mörk vinternatt....

Nyss sa jag till Grodan: "Hämta en bok så läser jag för dig!"

Flickebarnet kommer strax tillbaka med... telefonkatalogen. Hmmm.

Det är helt otroligt mycket snö.

För några veckor sedan var jag ute och skottade rent studsmattan, som då hade en tydlig konvex (eller konkav, beroende på om man tittar uppifrån eller underifrån) yta. Sedan dess har det kommit mera snö och det är väl dags att ta en dust med studsmattan igen. Tips från coachen om ni själva tänker skotta er studsmatta: Snöfyllda studsmattor blir GLASHALA.

Vi har ett garagetak som är platt. Det säger sig själv vad stora snömängder kan göra med ett platt tak. I mina mardrömmar hör jag hur garagestommen knakar och känner hur garagedörren blir svårare och svårare att öppna eftersom dörrkarmen bågnar av trycket från snön på taket.

Så kommer då vår granne förbi igår. Kloka mannen, Grodan och jag stod i trädgården efter att ha varit ute en runda för att medelst kamera föreviga all snö. Det tar inte många minuter innan grannen kläckt idén att ta upp snöslungan på taket. Vips, så är både slunga och granne på taket och snön sprutar ut över nejden.

Mitt i alltihopa går grannen hem för att ta hand om sin spädis-dotter och laga mat. Kloka mannen avslutar snösprutandet och hivar ner snöslungan från taket. Alldeles själv. Imponerande.

Så nu har vi ett skottat garagetak. Måtte det inte snöa mer nu. Jag vill ha vår. Se barnen hoppa på studsmattan. Inte skotta eländet.

Lilla Grodan har feber och hostar. Hon har hostat flera nätter i rad men ändå varit pigg som en nötkärna när hon vaknat. (Till skillnad från sina föräldrar...)

Inatt kom febern. Jag har suttit ett par timmar av natten med Grodan i famnen för att lindra hennes hostningar. Man får ingen kvalitetssömn i en fåtölj med ett hostande barn, det kan jag ju konstatera.

Men nu sover flickebarnet och jag ska förbereda stora dottern för skola och fritids.

Natten som gick var förfärlig. Lilla Grodan hostade massor fram till ungefär halv tre då hon bestämde sig för att byta taktik och kräkas lite. Tempen visade 39,3. Efter Alvedon och lite saft somnade hon sött igen, utan hosta, fram på morgonkvisten. Lilla Mamma helt slut. Vid nio vaknade flickebarnet feberfri och pigg som en lärka. Just nu springer hon runt, runt här inomhus iklädd rutig ärmlös klänning och gummistövlar och hojtar efter storasyster som åkt med Kloka Mannen för att handla jäst och mjölk.

Vilda och jag bakade pepparkakor i morse och har en plan om lussebullar i eftermiddag. Imorgon ska det huggas gran (om Grodan är frisk dvs). Julen är här.

Har haft lite lätt illamående ett par dagar. Inte så att jag kräkts, utan bara så där att man inte känner för att äta något.

Igår kom diarrén. Isch och usch, det är inte fräscht, men jag har i alla fall inte kräkts. Avskyr att kräkas.

Är hemma från jobbet idag eftersom jag fortfarande har orolig mage och grym huvudvärk (förmodligen orsakad av sömnbristen). Nog om min anamnes.

Ikväll dyker mormor och morfar upp för att fira Grodans födelsedag imorgon. Hoppas jag inte smittar ner dem. Bara jag får sova ett par timmar så ska jag byta sängkläder och vädra ut och städa av toaletterna.

Jag har talat med dem i telefon och de kommer och hälsar på trots att jag inte var helt kry igår. De är modiga. Eller korkade. Tiden får utvisa vilket.

Kul att de kommer är det, hur som helst.