Helgen har gått i förkylningens tecken. Attans vad hängiga vi varit, allihopa.

Känner mig bättre nu, men är fortfarande snorig. Grodan hostade lite i går kväll när hon lagt sig, men har inte hostat något i natt.

Maken har ont i hals och huvud.

Vi funderar på det där med vaccinering mot svininfluensan. Innan har jag varit väldigt anti, men ju mer information jag får, desto mer tvivlar jag på att det är rätt beslut att inte vaccinera sig. Man kanske borde vaccinera sig ändå? Eller åtminstone barnen? Hmm.

Tål att fundera på. Hur har ni gjort?

Jag har en kollega. Hon är en snygg tjej som fyllt 45. Hon berättade på en fikarast för ett tag sedan lite så där casual om sitt liv. Jag visste sedan tidigare att hon i stort sett alltid varit singel. Kortare förhållanden, ja visst, men inget som fungerat för henne. Hon berättade om sin nalle. (Nallen på bilden är inte nallen i bloggposten, bara en som liknar den aktuella nallen...) Nallen är ca 15 cm hög och hon har den i sin nyckelknippa. Sålunda är nallen med henne överallt.

Hon berättade att nallen varit på många ställen i världen. Hon berättade på ett sätt som om hon berättade om en kompis som gjort resor. "I höstas var han i Los Angeles och då tog han hål i örat" sa hon och visade att nallen hade ett örhänge i ena örat. Nallen hade också ett eget fotoalbum med bilder från sina resor runt om i världen. På ett sätt blev jag glad över att hon reser så mycket med sin nalle, att hon inte sitter hemma och deppar utan har skaffat sig ett sätt att hantera sin ensamhet. På ett annat sätt blev jag lite beklämd - hela situationen kändes lite tragisk.

Men man ska inte kasta sten i glashus. Själv är jag ju kärleksknarkare. Gift för tredje gången, två barn med två olika män. Jag tror på kärleken. Jag tror på hoppet. Jag har nog hela livet bara sökt efter någon sorts kärlek som ska funka för mig. Jag är inte särskilt lätt att leva med, men det innebär inte att jag drar mig tillbaka som en snigel och resignerar. Tvärtom. För varje misslyckat förhållande har jag nog bara försökt omvärdera och omgruppera, kanske ägnat mig åt lite självrannsakning - och så på det igen, med någon ny kärlek. Någon gång måste det ju funka, eller hur?

Och vet ni vad? Det känns som om jag är där just nu - just i stormens öga där kärleken och förhållandet fungerar. Jag hoppas att jag får stanna kvar här resten av livet. Jag gillar den här platsen.  Till sommaren firar vi treårig bröllopsdag.

Jag har en annan kollega. Han är en äldre man och vi arbetar ganska nära. Jag gillar honom, vi kommer bra överens. I veckan som gått har jag fått indikationer från andra på min arbetsplats som arbetat med honom länge. Samtliga av dem har reservationer gentemot honom - ALLA. Utan undantag. "Akta dig, han har en egen agenda. Han gör inget som han inte vinner på själv. Han är konflikträdd." Det är intressant, för jag upplever honom inte alls som sådan som de beskriver honom. Tvärtom. Vi har en öppen dialog. Visst, i ärlighetens namn är det nog mest jag som sätter honom på en stol och berättar för honom hur det ska vara för att vårt gemensamma arbete ska fungera, men jag upplever det som att han tycker att det är bra. Han är som en gummiboll och kommer tillbaka till mitt kontor flera gånger i veckan och gör små avstämningar. Jag uppskattar detta mycket.

Jag växer verkligen som människa på min nya arbetsplats. Jag får så mycket nya influenser. Jag vet att jag har en tendens att trycka på folk mina åsikter men i det här fallet verkar det som om kollegorna tar det som konstruktiv kritik och tycker att det är uppfriskande. I alla fall håller de masken gentemot mig.

Jag var igår på en utbildningsdag i processorienterat arbete. Jag hade förberett mig på en lång dags lidande. Döm om min förvåning när det inte alls blev så. Jag tyckte det var superintressant och roligt och fick nya verktyg för min fortsatta verksamhet. Vid utvärderingen uttryckte jag en tanke i ord till arrangörerna om just det. Att jag förväntat mig att det skulle bli tråkigt men att det blev tvärtom. De såg nästan lite paffa ut, men tittade på varandra och den ena sa: "Jaaa, det var ju intressant feed back. Att vi skriver skittråkiga kallelser. Det måste vi naturligtvis ta till oss." Sedan log de, båda två.

PS. Jag vet inte vad nallen heter...

På väg hem från en innebandymatch i söndags kväll krockade min man.

Vi satt och pratade i telefon och helt plötsligt skriker han: "Helvete! Jag körde på något! Jag måste lägga på!" Så det gör vi. Jag nattar barn och väntar oroligt på att han ska ringa. Så småningom får vi kontakt och då berättar han att han i mörkret kört på något som han tror var en bildel. Kanske en stötfångare, eller liknande. I 120 kilometer i timmen. Det blir en del skador på bilen, men han kan i alla fall köra hem. Nu står bilen inne på verkstad för att invänta domen. Självrisken hos försäkringsbolaget är hög. Surt.

Huvudsaken är att han i alla fall klarade sig oskadd, och hans medpassagerare också. Något som jag funderar lite över, är polisens agerande. Maken ringer till dem direkt efter sammanstötningen och berättar vad som hänt. Han berättar att han kört på något som legat på motorvägen i mörker och att bilen är skadad. Han undrar om en polisbil kan komma för att lokalisera föremålet han kört på och undanröja faran för övriga bilister. Svaret blir nej. Det finns ingen bil, inga resurser till det. Sist jag kollade var polisens uppgift att skydda, hjälpa och ställa tillrätta. Undrar om de bytt valspråk?

Min man har idag delgivit mig att han inte är riktigt nöjd med hur han framställs här på bloggen. Sålunda kommer här ett korrigerande inlägg:

Min man är intelligent, snygg, noggrann, rolig, känslosam och rar. (Nu får inte mamma läsa längre, hoppa direkt till nästa stycke, tack.) Han är även en ömsint och osjälvisk älskare.

Han smälter lätt in i alla typer av sammanhang, bland alla kategorier av människor. Han är väldigt allmänbildad - vad ska man med Google till när man har min man? Han har nyligen skaffat sig nya glasögon som bidrar till den akademiska looken och ger honom en air av Clark Kent. Han är även skånsk från födseln vilket i mina ögon är ett stort plus, eftersom även jag är detta. Två skåningar i exil hittar varandra och bestämmer sig för att leva ihop, det är nästan som en saga, inte sant?

Han har tagit till sig min största dotter som sin egen. Han är pedagogisk och lär henne rita stjärnor och spela schack. Schack lär dottern sig med, ännu så länge, blandat resultat. Bilden nedan får tala för sig själv.

Kan man annat än älska denne man?