Article from issue 5/09 of magazine Lösnummer, a paper for students at Örebro University

Welcome to the freezing, long country up north where polar bears are mixed with northeners in the streets of the cities. We don’t know what you have heard of Sweden, but here comes a complete guide of survival (By the way, did you know that Sweden came up with the idea for “Survivor” and was first to broadcast it? In the beginning it was called “bully-TV”). Life in Sweden might not be comparable with a tv-show in the djungle, though. Here it would rather be more about fighting against boring professors, anxiety-filled exams and the classic filmjölk.

Illustration: Karolina Lindqvist

The first thing you need  to buy, except for the literature, of course, is a carton of milk.
This will be your first test in the survival djungle.
Walk or bike to one of the following shops: ICA, Willys or Coop.
Follow the freezing temperature and you will soon reach the fridge-area. There you will find a large variety of milk. The trick is to pick the right one. Red carton – mjölk, is the fattest milk. Green carton (mellanmjölk), is the average milk, we think it is “lagom”.
The blue carton is the light version of milk and a yellow carton, well, beware! Milk mixed with water. Drink only if you are on a serious diet but must have milk.

Eat filmjölk with müsli
Filmjölk, mellanfil, lättfil: this is not milk. OBS!
This is breakfast food, to be eaten with müsli or cereal. It doesn’t taste like yoghurt, but has the same consistency. Do try this at home (but don’t blame us if you do not appreciate it). If you do, welcome to the Swedish society, you are one step closer to being a Swede. Congratulations.

Life savers
”Lagom” is a very useful phrase that we like a lot. Welcome to the country of lagom. Make sure to learn this phrase, you will thank us.
OBS is short for observe. We overuse  this abbreviation, asking for attention to the message written after this phrase. It might save your life.
Swedes are normally reserved people. We don’t appreciate when strangers speak with us.
There are several occassions when we behave in a certain way. If there is a free seat next to someone on the bus and several other free double seats, don’t sit next to the person. But if you have to, do not try to communicate.
When in an escalator,  stand to the right side. Walking side is for stressed people on the left, so do not break this rule or else you will be banned from this country for ever.

National sport
Queuing to que is our national sport, not ice hockey. The more you queue, the better. If you try to go ahead of the queue by the microwaves in school you will be executed by an uncountable number of black, evil eyes.
One more thing, in public places, of course, keep your shoes on.
But once you are in someone’s home, remove shoes immediately when entering.

Survival kit important
Don’t be scared when fall turns to winter, the earth is not coming to and end. This is just winter, as usual.The sun will return (maybe, we never know, but so far it has) in spring, so hang in there. And finally, the survival kit for winter and Swedish weather are wellingtons (gummistövlar), very ugly but very necessary and a warm jacket. A very, very warm jacket. Twice as thick as the one you think is okay, and waterproof shoes. Sneakers in snow storm might cause suicidal thoughts, so real boots are needed.
We hope this will make your stay in Sweden a bit easier, but take everything with a pinch of salt. We are actually a bunch of nice, friendly peaceloving people. Neutral in everything, lagom, as we say.
Greetings from your best friend, Lösnummer.

Text: Gunilla Säwenmyr & Neringa Öhrström

I de gamla dagböckerna, från 1957, som min faster skrev i sin ungdom förekommer en del oklarheter. I vissa passager skriver hon någon sorts kod. Som rövarspråket, fast annorlunda. Jag kan inte för mitt liv uttyda vad det står. Kanske ni, kära läsare, kan hjälpa mig tyda följande: "kilu kelsue kylmu kalduling keluvry kalduy kolnuw". De första två "orden" är engelska, resten svenska, enligt en fotnot. På ett annat ställe står det "kolturstern koluck kilmun kulljusu kälfustrnun käldur". (Samtliga ord svenska) Att det har något med bokstaven "k" att göra som kodnyckel behöver man ju inte vara Einstein för att fatta. Men sedan då? Hjälp?

En helt annan sak: Faster Berit kunde spela mandolin.

Mycket spännande information i min bortgågna fasters gamla dagböcker. Min pappa fuskade sig igenom engelskalektionerna, fast det visste jag redan. Det har han berättat själv. Men att faster Berit kunde spela mandolin var lite otippat. Jag menar, mandolin. Vad hände med blockflöjt? Var de slut på lagret eller?

Det fick hon, min faster. Strikt religiös uppfostran. Hon fick inte vara med när de övade folkdans i skolan. Folkdans. Den sortens dans där man inte ens håller varann i händerna, max armkrok i närhet. Folkdans alltså. Inte dirty dancing. Helt otroligt. Men så kommenterade faster själv i sin dagbok: "Otroligt löjligt av Mamma och Pappa". Jag kan inte annat än hålla med, även om det här var på 50-talet, så kan inte folkdans ha varit syndigt i gemene mans ögon. Eller?

När jag var i USA fick jag med mig min fasters dagböcker. Min faster gick bort i alzheimers 2005. Dagböckerna är från hennes barndom och tonår. De är skrivna tätt, tätt med pytteliten skrivstil. Eftersom de är skrivna på svenska så kan inte hennes barn läsa dem. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte var särskilt sugen att erbjuda mig att översätta dem åt mina kusiner. Det är mycket jobb, vi snackar flera veckors arbete. Och jag kom inte särskilt bra överens med min faster, även om jag så här i efterhand kan se att det kanske var förstadier till alzheimers som gjorde henne så aggressiv och otrevlig.

Det slutade dock med att jag fick med mig de där dagböckerna från USA. De ligger i en hög bredvid mig, jag har sorterat dem i ordning efter år med början 1953. När jag bläddrade i en av dagböckerna råkade min blick fastna vid ett inlägg där min faster var i England och hade fått brev hemifrån Sverige. Min pappa, hennes bror, låg för döden i hjärnhinneinflammation. Jag måste erkänna att jag inte visste detta om min egen far. Kanske har jag hört det men glömt bort det eftersom jag var för ung för att förstå vidden av det. Uppenbarligen överlevde han, eftersom han växte upp och gifte sig med min mamma och fick två välartade barn - mig själv och min bror.

Är det meningen att jag ska lära mig något om min släkthistoria genom dessa dagböcker? Jag börjar faktiskt se fram emot att översätta dem.

Det var en vacker memorial service, fast jag kan tycka att den var lite opersonlig. Ingen som kände uncle Ray talade om honom. Istället var det en präst som aldrig träffat någon i familjen som höll en allmän bönestund. Sedan kom tre representanter från flygvapnets Honor Guard och spelade "Taps" på trumpet och vek flaggan som de överlämnade till Kenny och Keith som var närmast sörjande. Det var oerhört högtidligt och pampigt.

Det var ungefär 30-40 människor där och jag kände inte en enda utöver Kenny och Keith. Men amerikanare har ju inte svårt att prata och vi fick talat med Rays bästa kompis fru som berättade om hur de spenderat många semestrar med Inger och Ray. Hon berättade även om Ingers recept på morotskaka som hon fortfarande bakar för att kakan är så god. Hon ville helt enkelt dela med sig av sina minnen. Även Kennys bästa vän Dino kom fram och presenterade sig. Niklas och jag talade även en hel del med Kennys fru Tamsens mamma Jackie. Hon var verkligen jättetrevlig.

Efter själva minnesstunden (där Rays aska stod i en liten låda vid en amerikansk flagga) blev vi hembjudna till Kenny och Tamsen. De bodde i en etagelägenhet rakt över gatan från begravningsentreprenören. Det bjöds på refreshments, väldigt trevligt. Vi stannade mycket längre än vi hade tänkt. Det kändes skönt på så sätt att det verkar som om Tam och Kenny är väldigt intresserade av biodynamisk mat, för till och med läsken som serverades var "organic". Fruktjuice med kolsyra helt enkelt, utan tillsatt socker. Så hade de också ett träningsrum i sin lägenhet så jag antar att de är intresserade av hälsa i allmänhet. Ingen fet, söt amerikansk mat som ger halsbränna. Skönt.

Idag ska vi träffa Kenny och Tamsen för lunch innan vi åker till flygplatsen. Det ser jag fram emot. Fast jag lär vara trött då, för nu har jag börjat tidsomställningen. Lagom till att min jetlag försvunnit ska vi åka hem igen. Jag satte klockan på 04.00 och steg upp (då är klockan 10 på förmiddagen i Sverige). Förhoppningsvis lär jag somna gott på flyget hem. Det är det som är planen i alla fall. Då är jag någorlunda utvilad när jag landar i Köpenhamn 07.30 på måndag morgon.

Under natten har jag fått ett sms från maken - lilla Grodan har feber. Kanske har hon mammasjukan? Jag längtar så efter hela familjen, jag önskar att de varit med mig här. 

Vädret har blivit verkligen varmt, det är lätt över 30 grader. Niklas hänger vid poolen vid Kenilworth Inn.

Trevlig och väldigt underhållande skylt utanför blomsteraffären i Cranford, New Jersey.

Klockan två i eftermiddag är minnesceremonin för Uncle Ray. Himlen är grå utanför fönstret och det är tryckande varmt.

Jag har sovit bra i natt, vilket känns skönt eftersom jag tenderar att bli otroligt gråtmild och känslig när jag är trött. Vi har ett uppdrag innan ceremonin: att försöka fixa blommor.

Jag gillar att resa med lillebror, han har släppt några one liners som är ganska underhållande. Igår stod jag i badrummet och gjorde mig i ordning. Det tog lite tid och han frågade om jag skulle vara där länge. Jag svarade att jag faktiskt skulle träffa människor idag som jag inte sett på tio år och att jag därför ville vara så snygg som möjligt. Det förstod han. Han är tyst en liten stund, så frågar han försiktigt: "Ska jag hämta mejseln?" Ha ha, jättekul... 

Jag måste säga att lillebror har växt så mycket i mina ögon under den här resan. Han är ingen liten skitunge längre. Han smälter in så otroligt bra i alla sammanhang och är så trevlig och belevad, trots att han aldrig träffat många av de människor vi mött under resan. Igår träffade vi mr och mrs Dill, mina amerikanska föräldrar. Utan att blinka konverserar han både Ron och Marilyn på ett lättsamt och väluppfostrat sätt. Inte för att jag trodde jag skulle behöva skämmas för honom, inte alls. Men jag hade inte väntat mig att han i timmar skulle kunna lättsamt konversera med paret Dill så som han gjorde. När jag gav honom en klapp på axeln för detta i bilen efteråt, ler han snett och säger lite cyniskt: "Jag är konsult. Sådant här är det jag jobbar med och det jag gör bäst."

Vi träffade även mammas kusin Gunnar och hans son med respektive. Vi åt middag igår på en italiensk restaurang, på Gunnars födelsedag. Han har nyligen genomgått en triple bypass men såg oförskämt pigg ut. Några kilo smalare än sist och han såg till och med yngre ut nu. Det var trevligt och nästkusin Stephen var så uppspelt och glad för att vi hade kommit. Det var riktigt roligt, även om jag mot slutet av kvällen var bra trött.

Både Marilyn och Ron har blivit gamla. De var märkta av sjukdom båda två och jag inser att det förmodligen är sista gången som jag får träffa dem. Det känns sorgligt, men ändå bra. Den här resan har haft många bonuspoäng trots att syftet med den verkligen är något som jag helst sluppit. Att uncle Ray fått leva några år till, se sina eventuella barnbarn och skörda de frukter han sått. Han ville så mycket för sina barn, att de skulle bli allmänbildade och väluppfostrade. Han inkluderade mig också i det där - han älskade att debattera aktuella händelser och krävde att man skulle vara insatt i sin samtid. Han lärde mig att köra bil. Han gav mig videor i studieteknik för att mitt läsår i USA skulle ge så stor utdelning som möjligt. Han arbetade hårt och var hemifrån före sex på morgonen och inte tillbaka förrän sena kvällen, varje dag. Han kämpade så och ville så mycket för sina barn.

 Vila i frid, Uncle Ray. Vi ses.

En halvmeter baby back ribs, så mört att köttet bokstavligen föll av benen. Lillebror åt upp sitt, jag fick inte med bästa vilja i mig allt och ´då struntade jag ändå i både sallad och pommes.

I shit you not. Detta är vad som erbjöds till hotellfrukost:

donuts och wienerbröd. Hm.