Igår kväll proppade jag min förkylda kropp full med febernedsättande, halstabletter och näsdroppar. Sedan åkte hela vår lilla familj för att gå på konsert med Mora Träsk.

Föreställningen var 50 minuter lång. (De längsta 50 minutrarna i mitt liv...) Hela konsertsalen var proppfull med ungar och medföljande föräldrar/morföräldrar/farföräldrar. En del av barnen var bara bebisar, men de flesta var nog i fyra-fem-årsåldern. Mora Träsk körde alla sina hits. Bäst respons fick Bä bä vita lamm i rocktakt, då absolout ALLA (utom jag då, med min såriga hals) skrålade med, till och med Lilla Grodan. Men Vilda... Hon satt större delen av konserten med ryggen mot scenen och studerade publiken. Trots Kloka Mannens uppmaningar: "Scenen är DÄRÅT!" så vände hon sig inte om. Hon gäspade med jämna mellanrum och var femte minut lutade hon sig in mot mig och frågade: "När är det slut?".

Egentligen borde jag kanske inte vara förvånad. Vilda har aldrig varit mycket för gruppaktiviteter. När hon var tre gick hon på danslekis. Danslekis går ut på att alla ungarna i gruppen gör som de blir tillsagda, det vill säga samma sak. När dansledaren uppmanar barnen att sätta sig i en cirkel så gör alla barnen det - utom Vilda. Hon sätter sig MITT I CIRKELN. När dansledaren säger till barnen: "Nu springer alla till den där väggen!" så gör alla det - UTOM VILDA. Hon tränar trappgång i en hörna. När alla barnen uppmanas att lägga sig ner och slappna av så gör alla barnen det - utom Vilda. Ja, ni fattar upplägget. Sådan har min Vilda alltid varit - lite egensinnig.

Vid ett tillfälle ungefär halvvägs in i konserten frågar Vilda mig: "Mamma, vem av dem är det som är Träsk?".

Lilla Grodan försökte hänga med i musiken och sjöng med och gjorde rörelser under nästan hela konserten. Ibland kroknade även hon dock, och tankade mammakärlek i mitt knä.

Succé? Hmmm... Kanske inte. Men döm om min förvåning i bilen på väg hem. Då säger Vilda: "Mamma, vad bra konserten var!".

Ibland blir man genuint förvånad.

Jag har gått och blivit förkyld. Har riktigt ont i halsen. När jag gapar och inspekterar ser det ut som att två illröda köttbullar med vita fläckar på flankerar hålet ner till halsen. Feber har jag haft också, två nätter nu. Man blir ju så trött, det är det värsta.

Vilda kommer hem i eftermiddag, hennes pappa ska åka till Tyskland. Det blir fjärde resan sedan nyår (Sälen, Åre, Egypten) på en Vilda-vecka för Vildas pappa. Vilda vill bo hos mamma nu, säger hon. Jag kan inte klandra henne. Jag vill också att hon ska bo hos mig. Men det vill inte hennes pappa.

Nåja, min anställning på Universitetet går mot sitt slut. Jag jagar nya jobb. Just nu ser det ljust ut, vi får se hur jag tycker det verkar nästa vecka. Det går upp och ner, det där.

Om jag mår bra ska hela familjen se Mora Träsk imorgon kväll. Det ser jag fram emot. Hoppas halsinfektionen ger sig, jag vill vara frisk!

Lilla Grodan har feber och hostar. Hon har hostat flera nätter i rad men ändå varit pigg som en nötkärna när hon vaknat. (Till skillnad från sina föräldrar...)

Inatt kom febern. Jag har suttit ett par timmar av natten med Grodan i famnen för att lindra hennes hostningar. Man får ingen kvalitetssömn i en fåtölj med ett hostande barn, det kan jag ju konstatera.

Men nu sover flickebarnet och jag ska förbereda stora dottern för skola och fritids.

I torsdags kväll genomförde vi i skolrådet en mörkerkväll. En kväll där barn och deras familjer skulle lära sig vikten av att bära reflexer för att synas i vintermörkret.

En polis höll information i matsalen och sedan uteaktivitet med en uppställd bil och figuranter med och utan reflex, i mörka och ljusa kläder, cykel med och utan reflex/lyse osv. Det var ju så mycket snö, så det var svårt att få det riktigt mörkt på skolgården, trots att vi släckt ner belysningen inne i skolan och gatlamporna utanför. Det fortsatte med reflexjakt och korvgrillning.

Uppslutningen var jättebra. Cirka 150 personer kom för att deltaga. Det var verkligen fullt i matsalen. Trångt och varmt och kinkiga barn. Väl ute så tror jag att man inte varit tillräckligt tydlig med reflexjakten. Poängen var ju att man skulle RÄKNA hur många reflexer man hittade. Men de barn som var först på plats började energiskt slita ner varenda reflex de hittade...

Korvgrillningen blev populär. Det blev snabbt trångt runt grillen.

Jag blev på något sätt grillansvarig. Jag hade inget emot det, men hade jag vetat om det så hade jag klätt mig annorlunda. Efter två och en halv timmes stillastående vid grillen kunde jag inte känna mina tår längre...

Nåja, vi lärde oss en hel del om hur man ska organisera nästa gång.  Och barnen hade roligt, det blev en riktig familjeaktivitet.

Natten som gick var förfärlig. Lilla Grodan hostade massor fram till ungefär halv tre då hon bestämde sig för att byta taktik och kräkas lite. Tempen visade 39,3. Efter Alvedon och lite saft somnade hon sött igen, utan hosta, fram på morgonkvisten. Lilla Mamma helt slut. Vid nio vaknade flickebarnet feberfri och pigg som en lärka. Just nu springer hon runt, runt här inomhus iklädd rutig ärmlös klänning och gummistövlar och hojtar efter storasyster som åkt med Kloka Mannen för att handla jäst och mjölk.

Vilda och jag bakade pepparkakor i morse och har en plan om lussebullar i eftermiddag. Imorgon ska det huggas gran (om Grodan är frisk dvs). Julen är här.

Och så har Vilda tagit simborgarmärket! Tvåhundra meter! Det ni! *sprickfärdig av stolthet*

De ringde från fritids igår och sa att jag måste hämta Vilda för hon hade så ont i armen (hon fick influensasprutan i tisdags). Läraren som ringde poängterade att hon var svårt smärtpåverkad. Jag blev något förvånad eftersom Vilda är en tålig liten tjej. Hon gnäller minsann inte i onödan. Jag menar, här har vi en tjej som knappt grät när hon bröt armen, hon tyckte bara att det var intressant och spännande med sjukhus och gips. 

Jag försökte ringa hennes pappa och be att han hämtade henne, men fick inte tag i honom. Så jag rusade till bilen. Lagom till jag kommer till bilen så ringer han och säger att han kan hämta henne. Sålunda - tillbaka till jobbet för min del.

När han kommer till fritids för att hämta henne leker hon som vanligt. Hon säger "pappa, jag vill följa med en kompis hem och leka!". "Nej" säger han, "så kan man inte göra när man går hem från skolan för att man är sjuk och har ont". Då tänker hon en stund. "Får jag inte gå på kören ikväll heller?" Han svarar "Nej, inte om du går hem och är sjuk." Vet du vad ungen säger?

"Då stannar jag här på fritids, hej då pappa!" Så han fick åka hem utan henne! Unge!

När jag hämtade henne på fritids i vanlig tid så var hon dock väldigt varm och trött och jag trodde hon hade feber men en temp-koll visade att det hade hon inte. Hur som helst var vi hemma från kören igår och vilade, spelade Uno och ritade och idag är hon i skolan igen. Än så länge i alla fall...

Nu regnar det simmärken över stora lilla Vilda. Hon har simmat 25 meter på djupt vatten och dykt från kanten och på detta sätt förtjänat att få köpa Guldfisken. Jag är så stolt.

Vilda var så stolt igår när hon gick hem från simskolan. Hon hade simmat 25 meter och hoppat från kanten och på detta sätt förtjänat äran att få köpa ett simmärke: Silverfisken.

När hon skulle berätta om denna bragd för sin pappa förstod han ingenting. Vaddå silverfisk? Hade vi fått ohyra på toaletten? Det tog ett tag innan poletten trillade ner och då blev pappa lika stolt över Vilda som jag.

Nu kan hon verkligen simma, på riktigt. *ler stolt*

Igår kväll var jag på första föräldramötet på förskoleklassen.

Det var så där mysigt och pysigt som bara en grundskollärare kan ha det på sitt föräldramöte. Fast när hon entusiastiskt berättade om verksamheten blev jag lite tveksam. "Vi pysslar och donar och har lite måleri och fylleri" sa hon glatt.

Fylleri? Är de inte lite för små för det?