Ibland är det sådana tillfällen när det känns som om solen bryter fram genom molnen. Ni vet, när något alldeles oväntat sker. Det har hänt flera gånger på senaste tiden och jag bara njuter.
Jag knallade upp till min fackliga representant med en blomma. Han har verkligen hjälpt mig och stöttat mig, trots att jag ännu inte varit med de obligatoriska tre månaderna i facket. Vi fick visserligen inte önskat resultat av förhandlingen, men han gjorde sitt absolut bästa och lade ner ganska många timmar. Och vad händer? När jag överlämnat blomman och tackat för hjälpen så händer det - han brister i gråt. "Det här har aldrig hänt förr!" snyftar han. En 45-årig man torkar tårarna och ser uppriktigt glad ut. "Jag blir alldeles rörd" ursäktar han sig. När jag går hör jag hur han ropar efter mig "Den här buketten ska jag visa för min chef!" Jag skäms lite när jag tänker på hur jag stod i blomsteraffären och snålade och funderade på om jag inte skulle köpa en bukett på Statoil bara, istället. I efterhand är jag glad att det blev rosor i cellofan... 
När jag hämtade min klänning på kemtvätten hände nästa gyllene ögonblick. Tjejen bakom disken bad om ursäkt för att inte alla fläckarna hade gått bort. Det gick helt enkelt inte, utan risk att skada tyget. Pärlorna var intakta, dock. När jag betalat och skall gå, frågar hon lite försynt om det är jag som är bruden. Då berättar jag för henne om min och makens överenskommelse: att varje bröllopsdag ta på oss bröllopskläderna och gå ut och äta och att det var dags för bröllopsdag nummer 2 den dagen. Hon blir alldeles blank i ögonen och suckar hänfört: "Åh, vad romantiskt!" Hon är verkligen rörd och öppnar dörren för mig och följer mig hela vägen till bilen medan hon förklarar att hon önskade att alla tog vara på varandra på det sättet.
Vi var i god tid till restaurangen i våra bröllopskläder igår kväll. Vi står utanför restaurangen som ännu inte öppnat och läser menyn. En liten kille i sexårsåldern stirrar hänfört på mig. Alla andra i omgivningen stirrar också, det kommer liksom naturligt när man ser någon i brudklänning tror jag. Men bara en enda gång i går kväll hände detta: En för mig helt okänd person kommer fram till mig och säger: "Åh! Vad du är fin!" Det är den lille killen. Han står nära mig i sin blågula landslagströja och tittar noga på mig. Jag säger "Tack! Det var snällt sagt av dig." Vi småpratar lite, han berättar att han varit på bio och sett Ice age 3 och att han har både ettan och tvåan hemma. Det är riktigt trevligt. Då kommer hans mamma. Hon ber tusen gånger om ursäkt för att han stör. Stör?!? Han är den sanne gentlemannen, sådan som alla herrar borde vara. Istället för att bara stirra ger han en ärlig och omtänksam komplimang. Det spelar ingen roll om herren i fråga är 6 år eller sextio. En ärligt menad komplimang kan aldrig vara fel. Lycklig den som får leva med den här lille killen när han blir stor. Jag hoppas han aldrig förändrar sig.