Kokeri-kokera

Här i huset puttrar det i dagarna. Igår gjorde jag krusbärsmarmelad och idag viger jag dagen åt svart vinbärsgelé. Förhoppningsvis stelnar eländet i år...

Jag har en så fin apparat, kanske påminner den lite om en hembränningsapparat men det är det inte. Det är Nils Johans saftkokare modell större. Jag ärvde den av förre husägaren och den har varit flitigt använd varje år i skördetid. Jag har gjort vinbärssaft, jordgubbssaft, björnbärssylt, plommonkompott, äppelmos och krusbärsmarmelad för att nämna några saker som kokat i den där mackapären under årens lopp. Hela vintern står den i matkällaren och längtar efter augusti.

Egentligen vet jag inte varför jag har den här syltkokningsgenen. Jag förstår ärligt talat inte varför jag känner att jag måste ställa mig och göra saft och sylt. Vi äter inte särskilt mycket sylt och marmelad. Inte gelé heller. Saft dricker vi väldigt sparsamt. Varje år ger jag bort nästan alltihop. (Utom förra året då jag sålde björnbärssylten på Kyrkans loppis för fem kronor burken.... Det var en schysst extrainkomst, faktiskt. Så många burkar hade jag.) Jag känner bara att det är så otroligt sorgligt att ignorera de rika skördar vi faktiskt får. I trädgården börjar det tidigt på sommaren. Vartannat år ger våra två plommonträd BISARRA skördar, det ena redan i juni. Vartannat år bär jag ICA-kassar med plommon till dagis i närheten.) Så kommer hallonen, de får vi konstigt nog aldrig tillräckligt många av. Kanske för att Vilda och hennes kompisar plockar och äter dem solvarma efterhand som de mognar. Jag hoppas att hon minns det när hon tänker tillbaka på sin barndoms somrar. Det om något är väl ett sommarminne att spara - solvarma hallon. Därefter mognar de röda vinbären. Sedan kommer de svarta vinbären och krusbären ungefär samtidigt. Så kommer äpplena i en följd, de olika sorterna mognar tidigt respektive sent. Sist kommer björnbären i enorma mängder, varje år dignar kvistarna av svart guld.

Jag kan helt enkelt inte se all denna rikedom förgås utan att göra något av den. Det är nog en kvarleva från ett tidigare liv, där man var självförsörjande. Eller vad tror ni?