Man ska inte kacka i eget bo, heter det. Jag trivs verkligen jättebra på mitt nya jobb. Det är roligt, stimulerande, utvecklande och jag träffar många människor varje dag. Jag får mycket beröm, från alla håll, och det bygger naturligtvis på min självkänsla.
Trots allt detta positiva måste jag ändå kacka lite i mitt Universitets-rede och berätta om en riktig skitsak. Jag kan inte hjälpa att undra över personalpolitiken som bedrivs på min arbetsplats. Det är en statlig myndighet. Man tycker ju att de, av alla, borde följa arbetslagar och riktlinjer. Jag är tveksam om så är fallet. Universitetet i fråga har anställningsstopp och har haft det de närmaste tre eller fyra åren bakåt i tiden. Men personal behöver man ju. De fast anställda blir gravida, flyttar, pensioneras, tar tjänstledigt eller säger upp sig. De lever sina liv, helt enkelt. Men några fasta anställningar för att ersätta dessa människor görs inte. Man tar in vikarier. Hittills har man tagit in vikarier på sex månader i taget. Dessa vikariat förlängs till dess att den anställde arbetat i två år - vilket är gränsen för att Universitetet ska erbjuda fast anställning. MEN DET GÖR DE INTE. Då gör de om vikariatet till en visstidsanställning på sex månader och förlänger den arbetsformen i två år, för att komma undan att fast-anställa någon.
Min fråga är: är detta lagligt? Var är facket? Vad gör de?
Jag visste ju att jag bara blev erbjuden ett fyramånaders-vikariat när jag började, men jag tänkte att om jag bara visar framfötterna så löser det där sig. Nu är jag mer tveksam. De vikariat/visstids-anställningar som har förlängts sedan jag började, har förlängts med två månader i taget. Det ger inte direkt någon sinnesfrid att arbeta på det sättet. Själv har jag ännu inte fått reda på om jag får förlängt förordnande. Det är naturligtvis ett orosmoment. Istället har jag blivit uppmanad att ta ut all min semester (12 dagar - det är i alla fall schysst semester när man jobbar statligt, har man fyllt 40 har man 35 betalda semesterdagar per år). Sålunda är jag nu ledig större delen av december. MEN - om jag får förlängt så vill jag ju spara min semester till när jag faktiskt BEHÖVER ta ut den (när dagis är stängt, när vi får USA-besök, om familjen vill resa någonstans). Det är så konstigt alltihop.
Min företrädare tröttnade på detta hattande. Hon skrev helt enkelt inte på sitt nya anställningsavtal när hon fick det. Hon blev då uppmanad att ta ut sin semester och var tvungen att gå på dagen. Hur korkat som helst. Detta innebar att ingen innehade min tjänst under tre månader. Inte konstigt att det varit så rörigt inledningsvis. Papper är borta, folk har inte fått sina betyg som de ska och när jag första gången klev in på mitt kontor i höstas så kändes det bara oorganiserat. Ingen har arkiverat med någon ordning sedan 2007. Intressant, men otäckt. En utmaning, verkligen.
På min akademi är vi sex administratörer varav fyra är vikarier/visstidsanställda. Förstå kompetensen som går förlorad om/när de beslutar sig för att gå vidare. Alla dessa timmar med introduktioner och utbildningar i olika system som man bekostat för de som inte är fast anställda. Det är utbildningar och vidareutbildningar varje vecka. Jag kan inte för mitt liv förstå hur Universitetsledningen tänker. Hur tror de att alternativet med vikarier/visstidsanställda ska bli lönsamt? Hur tänker de? Förstå tiden och kostnaden som måste läggas när en NY ska introduceras, för att företrädaren slutade eftersom han/hon aldrig fick någon fast anställning.
Jag vill bara nämna lojalitetsaspekten också. Det är svårt att vara lojal mot en arbetsplats som inte helt och fullt vill anställa en. Jag trivs superbra (även om lönen är rätt taskig) men jag KAN inte vara lojal. Eftersom jag bara är vikarie så MÅSTE jag söka nya jobb hela tiden. Det är tröttande och ger problem med motivationen. Varför förstår inte Universitetsledningen detta?
Jag vet inte riktigt vem jag ska vända mig till för att få dem att förstå, att så här kan det inte fortsätta. Min närmaste chef bara skakar på huvudet och säger: "Så här har det varit länge." Vissa av lärarna är väldigt upprörda över administratörernas situation, men de har ju ingen makt att förändra personalpolitiken. När man frågar runt, så har ingen i personalen, varken hög eller låg, något förtroende för nya personalchefen som tillträder 1 januari. Det känns tråkigt.
Att skriva brev till rektor och Universitetsdirektören har faktiskt slagit mig mer än en gång, men så funderar jag över min situation. Jag vill ju inte uppfattas som "besvärlig" för då får jag GARANTERAT inte förlängt. Man sitter i en liten eka som gungar betänkligt. Sitt still annars faller du ur och får inte vara med längre.
Så här sitter jag... stilla..... och väntar på besked om eventuell fortsatt anställning.
Prenumerera