Lite rumpskak kan aldrig vara fel

Idag började kursen som jag anmält mig till. En kurs i orientalisk dans. Kursbeskrivningen i Medborgarskolans katalog var ganska allmänt hållen och jag anmälde mig mest för att jag behöver röra på mig, få lite egentid och jag hoppades kanske på att orientalisk dans skulle kunna skaka loss mina rigida foglossningshöfter.

Oh yeah. Amen. Eller något. För jisses, vad vi skakade! Det var roligt, lättsamt och kravfritt. Ett gäng med allt från tonåringar till sextioåringar, allt från pinnsmala till ordentligt överviktiga. Orientalisk dans är tydligen för alla - utom för män. Inte en enda man fanns med. I en och en halv timme dansade vi, med armarna utsträckta från kroppen. Jag kommer att ha sådan träningsvärk imorgon att jag inte ens kommer att orka lyfta koppen på fikarasten.

Undrar om jag kommer att kunna röra mina höfter alls? Det känns jättebra och uppvärmt och smidigt i höftpartiet nu, men jag fasar för morgondagen. All denna höftrullning, allt detta skakande och alla genomförda magrörelser i vågor måste på något sätt ta ut sin rätt. Jag behöver kanske inte oroa mig för om jag kommer att kunna lyfta koppen på fikarasten imorgon, jag borde kanske oroa mig för om jag alls kommer att komma ur sängen?

Jag måste i alla fall införskaffa ett sådant där höftskynke med skramliga fejkpengar. Det hade de flesta på kursen. Vilda kommer att bli avundsjuk.