Naj, sau tjokk du har blitt!

När jag tittar på foton som visar mig i sjuttonårsåldern, så kan jag faktiskt känna att jag var ganska söt och hade schysst kropp. Det tyckte man ju inte då, kan jag säga. Hur kan ens självuppfattning vara så förvrängd? Finns det någon oskriven lag som säger "Du skall icke vara nöjd med ditt utseende - någonsin"?

Jag reconnectade på Facebook i veckan med en gammal barndomskompis som hela skoltiden var lite mullig. Söt men mullig, och då fick man inte killar, så var det ju. Nu fyller hon 40 om två år och är en superpingla! Fantastiskt jobbat! Hon har tydligen haft några hundår men kommit ut starkare och vackrare på andra sidan. En riktig solskenshistoria.

Själv knatar jag på under mina dagliga promenader. Nu i upphottad version eftersom jag köpt ett par nya skor. Ett par Asics. Dyraste par skor jag någonsin ägt. De har gel och kuddar och kan allt möjligt enligt försäljaren. Jag bara väntar på att de ska knalla ut i köket och plocka undan disken också. Jag känner mig starkare och slankare men vågen pekar fortfarande uppåt. Sedan jag började röra på mig regelbundet har jag gått upp 2,5 kilo. Trist. Min stora dotter hänger med på promenaderna, fast på cykel. Jag tycker det är starkt av henne, hon cyklar med varje morgon i allt från 45 minuter upp till en och en halv timme. Hon har varit med fyra morgnar hittills och allt har gått bra. Vi har haft sällskap av grannen och deras hundar alla dagar hittills. Tills idag när grannen och hundarna avvek efter 20 minuter för att handla. DÅ BÖRJADE DET. Visst har hon gnällt lite de andra dagarna. "När är vi framme?" "Är det långt kvar?" "Varför måste vi promenera alla dagar?" "Jag tycker inte det är roligt att promenera". Men i morse efter att grannen avvikit så tog det helt nya proportioner. Gnäll extra allt. Men huvudsaken är att hon (och jag) rör på sig, och det gör hon ju. Det blir lite mer intervallträning över det, de dagar Vilda är med på promenaden. Jag får springa när hon cyklar och stanna när hon stannar för att kolla på en snigel, gnälla, dricka vatten eller fråga om vädret(!). Även om hon gnäller så är hon dock på bra humör mellan gnäll-sjoken. "Mamma!" hojtar hon. "Sjung Du tysta du fria!"

Och så får man göra det, promenerades med barnvagn och barn på cykel i släptåg. Hon avser Sveriges nationalsång som hon hörde på STCC i Falkenberg förra helgen. Den sången fastnade i huvudet på henne och nu vill hon lära sig den. Hon är fascinerad av att alla i bekantskapskretsen kan den. När vi var på middag hos grannen häromdagen ledde detta till att alla i sällskapet stod i köket och sjöng nationalsången. En helt vanlig sketen onsdag. Högtidligt värre men passande till menyn som bestod av färsk lax och champagne.

I alla fall - jag hoppas på att vara i toppform när jag börjar jobba. Så att ingen ska behöva sjunga den här sången för mig:

http://www.youtube.com/watch?v=P01hRhD0NGQ&feature=related