Om en liten kudde

Det går bra för flickorna på sina respektive inskolningar. Lilla Grodan blev lämnad utan förälder på dagis idag och det gick finfint. När jag frågade henne om hennes dag på dagis varit bra, lyste hon upp med hela ansiktet och sa "JAAAA!". Vi har varit på Jysk och shoppat en liten kudde till henne idag på eftermiddagen, för det ska man tydligen ha på hennes förskoleavdelning. Till förmiddagssamlingen ska alla barnen ha med sig sin egen kudde att sitta på. Jag gillade inga av Jysks kuddar så vi knatade in på Coop. Där hittade jag ganska omgående en passande kudde, röd- och vitrandig, lite båtdynestuket, sittvänlig, med bärhandtag och dessutom på rea. Men Lilla Grodan hade hittat en annan kudde som hon hellre ville ha. En bullig, grå elefantkudde med rosa öron.

Jag försökte tala med henne om fördelarna med den rödrandiga kudden. Hon skakade på huvudet och sa "NÄ!" med eftertryck. Hon är ett och ett halvt år gammal - och ger sig ALDRIG. Jag blir helt fascinerad av det barnets envishet. Jag har ju observerat hennes temperament tidigare och fått se både raseriutbrott inkluderande falsettskrik och saker som flyger i vida bågar genom luften när hon rasar ut.

Det visade sig med kudden nu. Jag packade i den rödrandiga kudden i vagnen - hon kastade ur den. Jag lade i den - hon kastade ur den. (Samtidigt som hon gav mig onda ögat och surläppen.) Den mest missförstådda själen i mannaminne. "Kudda!" vrålade hon argt. (Det betyder kudde på Grodan-språk.)

Hur det gick? Vi är nu stolta ägare till en grå elefantkudde. Så klart. Suck.