Först ger man inte mig förlängt förordnande. När jag sedan berättar att jag tar ut min semester, flex och komp och slutar på fredag om en vecka, då kommer man på att det kanske inte var en så bra idé att inte ge mig förlängt förordnande. Nu vill man att jag arbetar ända fram till förordnandets sista dag och att jag tar ut min semester i pengar. Det vill inte jag. Ge mig en månads anställning till, då. Detta var inte helt enkelt, visade det sig. Det måste gå via personalavdelningen och då kan det dröja innan jag får veta om jag får en månads vikariat till. Nåja, det är ju GOTT om tid. Ända till på fredag. 
Personalpolitiken på det där Universitetet är väldigt underlig. Personalavdelningen har fått en önskelista från akademin jag jobbar på om vilka i personalen man vill behålla. Men den listan har personalavdelningen helt bortsett ifrån och alltså struntat i det verksamheten säger sig vilja ha och behöva. Hur tänker man då?
När jag ställer frågor till personalavdelningen om hur det gått till när man bestämde sig för att inte förlänga mitt vikariat, så vill de först inte svara alls. Sedan får jag mejl om att de ska svara på mina frågor nästa vecka. Varför då? Vad är det som är så hemligt att jag inte kan få reda på det nu? Vad jag vet så har samtliga i organisationen fått sina besked nu, så det kan inte vara det som personalavdelningen inväntar.
Jag trivs så bra med arbetsuppgifterna och enhetschefen inom omvårdnad och hennes söta rara damer. Jag känner stort stöd från dem, de säger så snälla, fina saker om mig och jag mår bra av det. Jag känner att vi har ett väl fungerande samarbete - jag tror de behöver mig till att strukturera upp arbetet, just nu främst kring kursplanerna.
Vår enhetschef för administrationen gick från sin post i torsdags. Häpp, så slutade hon och börjar en annan tjänst på Universitetet på måndag. Hennes tjänst skall utlysas igen och för närvarande har vi en tf chef. Han är bra och lugn. Förra enhetschefen för administrationen var en bra tjej, jag gillade henne mycket. Driftig, rak och medmänsklig. Hon gick in i sin nya roll med helt rätt inställning. Tyvärr gavs hon inte verktyg att klara av en så pass omfattande tjänst som det är. Förutom koordinatoruppgifterna från sin förra tjänst (som blev bortrationaliserad i omorganisationen, men uppgifterna finns kvar och måste ju utföras) fick hon personalansvar för sisådär 15 personer. Det säger ju sig själv att det skulle spricka.
Alla de fyra nya administrativa enhetscheferna knäar betänkligt. En annan av dem har erkänt för en av sina medarbetare att eftersom akademiledningen är hennes närmsta chef, så lägger hon krutet där, på att serva dem. Personalansvaret hinner hon helt enkelt inte med. Jag vet inte om hon är modig eller dum som sitter och säger så. Det är ju en sådan diskussion man kan föra med ledningen, men knappast med en av sina medarbetare. Särskilt inte en medarbetare som är i stort behov av enhetschefens handfasta ledning angående omstrukturering av sin tjänst.
Omorganisationer i all ära, men kära nån... Det känns som att någon inte har tänkt hela vägen i det här fallet.
Och mina funderingar går åt alla håll - jag vill vara kvar på universitetet, absolut. Men det är MYCKET som behöver förbättras, på många nivåer. Jag är villig till det förbättringsarbetet, jajamensan. Men då vill jag ha en fast anställning. If I'm gonna do the work - show me the money, så att säga.
Och ibland går mina funderingar så här: Är det MIN uppgift att se till att universitetets personalpolitik, arbetsmiljö och organisation förbättras? När jag bara är en liten pappersskyfflare utan befogenheter och mandat? Kanske inte. Fast jag vet ju själv att jag inte kan låta bli att engagera mig. Jag gillar utvecklingsarbete, det är min grej. Förbättra rutiner, snabba på förlopp, jobba med teambuilding, arbeta kvalitetsinriktat. I like, man får så mycket tillbaka. Visst får man en del skit också av att sticka ut hakan, men det skrämmer mig inte.
Jag har under mitt vikariat på universitetet tackat nej till två erbjudna tjänster från bemanningsföretag, för att jag ville ge universitetet en chans att anställa mig. De har inte tagit den chansen. Jag börjar tröttna på Örebro Universitets personalpolitik. Om bemanningsföretagen ringer igen, får jag verkligen något att fundera på.